KHO 23.2.2018/803 — Omaishoidon tuki

Omaishoidon tukea oli myönnetty ja omaishoitosopimus oli tehty osin takautuvasti sen jälkeen, kun hallinto-oikeus oli katsonut, ettei omaishoidon tuen hakemusta ollut voitu hylätä kaupungin esittämillä perusteilla. Omaishoitajan lakisääteisen vapaan toteuttamiseksi tuolta takautuvalta ajalta oli 12.12.2012 myönnetty palveluseteleitä, jotka olivat käytettävissä vuoden 2013 loppuun saakka. Palvelusetelit olivat jääneet käyttämättä, kun hoidettava 13.5.2013 siirtyi sairaalahoitoon, minkä jälkeen omaishoidon tuki oli lakkautettu 1.9.2013 alkaen. Omaishoitaja vaati hallintoriitahakemuksellaan hallinto-oikeudessa, että kaupunki velvoitetaan korvaamaan palvelusetelien arvo hänelle rahana.

Hallinto-oikeus hylkäsi vaatimuksen ja korkein hallinto-oikeus hallinto-oikeuden päätöksestä tehdyn valituksen. Hallinto-oikeus katsoi perusteluissaan, että palvelusetelit olivat jääneet käyttämättä kaupungista riippumattomista syistä. Korkein hallinto-oikeus lisäksi totesi, että palvelusetelit oli myönnetty omaishoitajan lakisääteisen vapaan toteuttamiseksi. Omaishoitajalle järjestettävän vapaan tarkoituksena oli auttaa hoitajan jaksamista hoitotyössä. Palvelusetelit eivät olleet osa omaishoitajan hoitopalkkiota. Asiassa saadusta selvityksestä ei myöskään ilmennyt, että omaishoitajalle olisi aiheutunut kustannuksia hoidettavan hoidon järjestämisestä oman vapaansa aikana niinä kuukausina, joihin takautuvasti myönnetyt palvelusetelit kohdistuivat. Näin ollen kaupungin korvausvelvollisuus ei voinut perustua myöskään siihen, että kaupunki olisi saattanut saada perusteetonta etua omaishoitajan kustannuksella.

Laki omaishoidon tuesta 2 § 4 kohta, 4 § 1 momentti (950/2006), 7 § 1 momentti ja 2 momentti 4 kohta ja 10 § 1 momentti

Hallintolainkäyttölaki 69 § 1 momentti

Asian ovat ratkaisseet oikeusneuvokset Niilo Jääskinen, Eija Siitari, Alice Guimaraes-Purokoski, Outi Suviranta ja Maarit Lindroos. Asian esittelijä Annina Nieminen.

Stöd för närståendevård hade beviljats och avtal om närståendevård hade ingåtts retroaktivt efter att förvaltningsdomstolen hade ansett att ansökan om stöd för närståendevård inte hade kunnat avslås på de grunder som staden hade framfört. För att förverkliga närståendevårdarens lagstadgade ledighet för den retroaktiva perioden hade det 12.12.2012 beviljats servicesedlar som skulle användas före slutet av år 2013. Servicesedlarna hade förblivit oanvända eftersom den vårdbehövande hade överförts till sjukhusvård 13.5.2013 efter vilket stödet för närståendevård avslutades från och med 1.9.2013. I sin ansökan i förvaltningstvistemål yrkade närståendevårdaren i förvaltningsdomstolen att staden åläggs att ersätta servicesedlarnas värde åt honom i pengar.

Förvaltningsdomstolen avslog yrkandet och högsta förvaltningsdomstolen besvären över förvaltningsdomstolens beslut. I skälen till sitt beslut ansåg förvaltningsdomstolen att servicesedlarna hade förblivit oanvända på grund av orsaker som inte berodde på staden. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade dessutom att servicesedlarna hade beviljats för att förverkliga närståendevårdarens lagstadgade ledighet. Syftet med att ordna ledighet åt närståendevårdaren var att hjälpa vårdaren att orka i vårdarbetet. Servicesedlarna utgjorde inte en del av närståendevårdarens vårdarvode. Av utredningen som erhållits framgick inte heller att närståendevårdaren skulle ha åsamkats utgifter för ordnandet av vård åt den vårdbehövande under närståendevårdarens ledighet under de månader för vilka servicesedlarna retroaktivt hade beviljats. Därmed kunde stadens ersättningsskyldighet inte heller grunda sig på det att staden skulle ha fått obehörig vinst på närståendevårdarens bekostnad.

Lagen om stöd för närståendevård 2 § 4 punkten, 4 § 1 mom. (950/2006), 7 § 1 mom. och 2 mom. 4 punkten samt 10 § 1 mom.

Förvaltningsprocesslagen 69 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Niilo Jääskinen, Eija Siitari, Alice Guimaraes-Purokoski, Outi Suviranta och Maarit Lindroos. Föredragande Annina Nieminen.