KHO 27.2.2020/859 — Huostaanotto

Asiassa oli ratkaistavana, täyttyivätkö lastensuojelulaissa asetetut edellytykset ottaa lapsi huostaan ja järjestää hänelle sijaishuolto.

Hallinto-oikeus oli hylännyt hakemuksen huostaanotosta ja sijaishuoltoon sijoittamisesta. Hallinto-oikeus totesi perusteluissaan, että kodin kasvuolosuhteet uhkasivat vakavasti vaarantaa lapsen kehitystä ja terveyttä lastensuojelulain 40 §:ssä tarkoitetulla tavalla ja että avohuollon tukitoimet olivat osoittautuneet riittämättömiksi. Hallinto-oikeus ei kuitenkaan pitänyt hakijan esittämää sijaisperhettä lapsen edun mukaisena sijaishuoltopaikkana. Hallinto-oikeus katsoi, että kodin olosuhteista huolimatta lapsen huostaanotto ja sijoittaminen mainittuun sijaisperheeseen ei ollut hänen etunsa mukaista.

Korkein hallinto-oikeus kumosi kaupungin sosiaalitoimen edustajan valituksesta hallinto-oikeuden päätöksen. Huostaanottoa koskeva hakemus hyväksyttiin ja lapsi päätettiin sijoittaa korkeimmassa hallinto-oikeudessa esitettyyn sijaishuoltopaikkaan. Korkein hallinto-oikeus lausui perusteluina seuraavaa:

Lastensuojelulain 40 §:n mukaisten huostaanoton edellytysten täyttyminen tarkoittaa, että samalla syntyy velvollisuus huostaanottoon ja sijaishuollon järjestämiseen. Vastentahtoisissa huostaanottoasioissa päätöksenteko kuuluu lastensuojelulain 43 §:n 2 momentin nojalla hallinto-oikeudelle. Yksi huostaanoton edellytyksistä on, että sijaishuollon arvioidaan olevan lapsen edun mukaista. Arvio siitä, onko sijaishuolto lapsen edun mukaista, tehdään laajemmalta pohjalta kuin arvioimalla tiettyä sijaishuoltopaikkaa. Tähän nähden huostaanoton edellytysten ei voida katsoa jäävän täyttymättä sillä perusteella, että hakemuksessa esitettyä yksittäistä sijaishuoltopaikkaa ei voida pitää lapsen edun mukaisena. Lapselle on aina huostaanoton edellytysten täyttyessä osoitettava hänen tarpeitaan vastaava sijaishuoltopaikka ottaen huomioon lastensuojelulain 50 §:ssä esitetyt seikat.

Koska toimivaltaiselle hallinto-oikeudelle syntyy velvollisuus lapsen huostaanottoon ja sijaishuollon järjestämiseen lastensuojelulain 40 §:ssä säädettyjen edellytysten täyttyessä, sen on viime kädessä hallintolainkäyttölain 33 §:n (586/1996) mukaisen, asian selvittämistä koskevan velvollisuutensa perusteella viran puolesta osoitettava hakija täydentämään tai muuttamaan huostaanottohakemusta sijaishuoltopaikan osalta.

Hallinto-oikeus ei siten ole voinut esittämillään yksittäiseen sijaishuoltopaikkaan liittyvillä perusteilla lisäselvitystä hankkimatta hylätä huostaanottohakemusta tilanteessa, jossa se on ensin katsonut kodin kasvuolosuhteiden vakavasti vaarantavan lapsen kasvua ja kehitystä ja avo-huollon tukitoimien osoittautuneen riittämättömiksi.

Korkein hallinto-oikeus otti huostaanottohakemuksen välittömästi tutkittavaksi ja hyväksyi sen. Korkeimmassa hallinto-oikeudessa esitetty sijaisperhe vastasi lastensuojelulain 50 §:ssä edellytetyllä tavalla lapsen tarpeisiin ja oli huostaanoton perusteet huomioon ottaen hänen etunsa mukainen sijaishuoltopaikka.

Lastensuojelulaki 4 §, 40 §, 43 § 2 momentti, 44 § ja 50 §

Hallintolainkäyttölaki (586/1996) 33 §

Asian ovat ratkaisseet oikeusneuvokset Anne E. Niemi, Janne Aer, Petri Helander, Toomas Kotkas ja Antti Pekkala. Asian esittelijä Anne Rautiainen.

Frågan gällde om de i barnskyddslagen föreskriva förutsättningarna för omhändertagande av barn och placering i vård utom hemmet uppfylldes.

Förvaltningsdomstolen hade avslagit ansökan om omhändertagande och placering i vård utom hemmet. Förvaltningsdomstolen konstaterade i sina beslutsskäl att uppväxtförhållandena i hemmet hotade att allvarligt äventyra barnets hälsa eller utveckling på det sätt som avses i 40 § i barnskyddslagen, och att stödåtgärderna inom öppenvården var otillräckliga. Förvaltningsdomstolen ansåg ändå att den av sökanden föreslagna fosterfamiljen inte som vårdplats utom hemmet motsvarade barnets bästa. Enligt förvaltningsdomstolen var barnets placering i nämnda fosterfamilj, oberoende av förhållandena i hemmet, inte förenlig med barnets bästa.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut på besvär av en representant för stadens socialväsen. Ansökan om omhändertagande godkändes och barnet placerades i den plats för vård utom hemmet som föreslagits i högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen framförde i sina beslutsskäl bland annat följande:

När förutsättningarna för omhändertagande enligt 40 § i barnskyddslagen uppfylls, uppstår samtidigt en skyldighet att omhänderta och ordna vård utom hemmet. I de fall där någon part motsätter sig omhändertagandet avgörs ärendet av förvaltningsdomstolen enligt 43 § 2 mom. i barnskyddslagen. En av förutsättningarna för omhändertagande är att placeringen i vård utom hemmet bedöms vara i enlighet med barnets bästa. Bedömningen av om placering i vård utom hemmet motsvarar barnets bästa görs ur ett vidare perspektiv än bedömningen av en given plats för vård utom hemmet. Därför kan man inte anse att förutsättningarna för omhändertagande inte uppfylls på den grunden att den i ansökan förslagna enskilda platsen för vård utom hemmet inte kan anses motsvara barnets bästa. När förutsättningarna för omhändertagande uppfylls ska ett barn alltid anvisas en plats för vård utom hemmet som motsvarar barnets behov med beaktande av vad som föreskrivs i 50 § i barnskyddslagen.

När förutsättningarna för omhändertagande enligt 40 § i barnskyddslagen uppfylls, uppstår en skyldighet för förvaltningsdomstolen att omhänderta barnet och ordna dess vård utom hemmet. Därför ska förvaltningsdomstolen, i sista hand med stöd av sin skyldighet enligt 33 § i förvaltningsprocesslagen (586/1996) att utreda ärendet å tjänstens vägnar, uppmana sökanden att genom tilläggsutredning eller en ändring i ansökan uppge en annan plats för vård utom hemmet.

Förvaltningsdomstolen har inte på de grunder som framförts och som gäller en enskild plats för vård utom hemmet, utan att begära tilläggsutredning, kunnat avslå ansökan om omhändertagande i en situation där den först har ansett att uppväxtförhållandena i hemmet hotar att allvarligt äventyra barnets hälsa eller utveckling och att stödåtgärderna inom öppenvården varit otillräckliga.

Högsta förvaltningsdomstolen prövade omedelbart ansökan om omhändertagande och godkände ansökan. Den i högsta förvaltningsdomstolen föreslagna fosterfamiljen uppfyllde barnets behov på det sätt som föreskrivs i 50 § i barnskyddslagen och motsvarade med beaktande av grunderna för omhändertagandet barnets bästa.

Barnskyddslagen 4 §, 40 §, 43 § 2mom., 44 § och 50 §

Förvaltningsprocesslagen (586/1996) 33 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Anne E. Niemi, Janne Aer, Petri Helander, Toomas Kotkas och Antti Pekkala. Föredragande Anne Rautiainen.