KKO:2017:48 — Ahvenanmaa

Ahvenanmaan maakunnan hallituksen ja maa- ja metsätalousministeriön välisessä toimivaltakiistassa oli kysymys siitä, kuuluvatko maatiloille vuosina 2016 ja 2017 myönnettävistä valtiontakauksista annetun lain mukaiset valtiontakaukset ja niihin liittyvät päätökset valtakunnan vai maakunnan toimivaltaan.

Korkeimman oikeuden päätöksestä ilmenevin perustein katsottiin, että lain tarkoittamat toimet kuuluvat maa- ja metsätaloutta sekä maataloustuotannon ohjaamista koskevan maakunnan toimivallan alaan ja siten maakunnan toimivaltaan. Tämän vuoksi valtakunnan viranomaiset eivät olleet toimivaltaisia asiassa.

Ahvenanmaan itsehallintoL 18 § 15 kohta

Ahvenanmaan itsehallintoL 27 § 15 kohta

Ahvenanmaan itsehallintoL 60 § 2 mom

I en behörighetskonflikt mellan Ålands landskapsregering och jord- och skogsbruksministeriet var frågan om åtgärder som avses i lagen om statsborgen för gårdsbruksenheter under åren 2016 och 2017 hör till landskapets eller rikets behörighet.

Av de skäl som framgår av beslutet ansåg Högsta domstolen att de åtgärder som avses i lagen hör till rättsområdet jord- och skogsbruk och styrning av lantbruksproduktionen och hör därför till landskapets behörighet. Riksmyndigheterna var således inte behöriga i saken.

SjälvstyrelseL för Åland 18 § 15 punkten

SjälvstyrelseL för Åland 27 § 15 punkten

SjälvstyrelseL för Åland 60 § 2 mom

Saken

$b9

Avgivna utlåtanden

Med anledning av Ålands landskapsregerings framställning har Högsta domstolen begärt ett utlåtande av jord- och skogsbruksministeriet. Sedan ministeriets utlåtande inkommit har ett utlåtande begärts av Ålandsdelegationen.

I sitt utlåtande har jord- och skogsbruksministeriet ansett att landskapet har lagstiftningsbehörighet beträffande sådana åtgärder som åsyftas i den nämnda lagen. Ministeriet anser att det är fråga om verksamhet som avses i 18 § 15 punkten självstyrelselagen. Således blir rikslagen inte enligt ministeriet tillämplig i landskapet.

$ba

Högsta domstolens avgörande

1. Uppstår meningsskiljaktighet angående en landskaps- eller riksmyndighets behörighet att vidta en viss förvaltningsåtgärd, avgörs frågan enligt 60 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland på framställning av landskapsregeringen eller riksmyndigheten av Högsta domstolen. En sådan meningsskiljaktighet som avses i denna bestämmelse kan gälla såväl en tilltänkt som en redan företagen förvaltningsåtgärd (RP 73/1990 rd s. 94). Eftersom Ålands landskapsregering och jord- och skogsbruksministeriet är oeniga om riksmyndigheternas behörighet att vidta sådana åtgärder som hänför sig till gårdsbruksenheter i landskapet Åland med stöd av lagen om statsborgen för gårdsbruksenheter under åren 2016 och 2017, finner Högsta domstolen att det föreligger en i 60 § 2 mom. självstyrelselagen avsedd meningsskiljaktighet. Högsta domstolen upptar landskapsregeringens framställning till prövning.

2. Enligt 23 och 30 § självstyrelselagen är förvaltningsbehörigheten i huvudsak fördelad mellan landskapets och rikets myndigheter så att förvaltningen i angelägenheter som hänförts till landskapets lagstiftningsbehörighet ankommer på självstyrelsemyndigheterna och i angelägenheter som faller inom rikets lagstiftningsbehörighet på riksmyndigheterna. I lagrummen har angetts vissa undantag från denna huvudprincip. I vissa fall skall rikets och landskapets myndigheter samarbeta genom samråd eller genom att inhämta utlåtande av den myndighet i landskapet eller riket som berörs av saken.

3. Syftet med lagen om statsborgen för gårdsbruksenheter under åren 2016 och 2017 är enligt dess 1 § att trygga jordbrukets verksamhetsförutsättningar genom att bevilja statsborgen till sådana lantbruksföretagare som har förutsättningar för kontinuerligt lönsam verksamhet, men som tillfälligt har råkat i ekonomiska svårigheter på grund av förändringar i verksamhetsmiljön. Enligt lagens 3 § kan statsborgen i fråga beviljas inom ramen för det maximala belopp som har fastställts för ändamålet i fråga i dispositionsplanen för gårdsbrukets utvecklingsfond. I enlighet med 4 § 1 mom. kan statsborgen beviljas för kredit som en kreditgivare beviljar en lantbruksföretagare för att förbättra likviditeten i den produktionsverksamhet som företagaren bedriver inom jordbruket.

4. Enligt 18 § 15 punkten självstyrelselagen hör jord- och skogsbruk och styrning av lantbruksproduktionen till landskapets lagstiftningsbehörighet, dock så att förhandlingar skall föras med de statsmyndigheter saken gäller innan lagstiftningsåtgärder angående styrning av lantbruksproduktionen vidtas. Priset på lantbruks- och fiskeriprodukter samt främjande av export av lantbruksprodukter utgör riksbehörighet enligt 27 § 15 punkten självstyrelselagen.

5. Av självstyrelselagens förarbeten framgår att huvudregeln är att lagstiftningen om jord- och skogsbruk i sin helhet hör till landskapets behörighetsområde. Undantag utgör de frågor som anges i 27 § 15 punkten självstyrelselagen, alltså priset på lantbruks- och fiskeriprodukter samt främjande av export av lantbruksprodukter (RP 73/1990 rd s. 67). Enligt 27 § 33 punkten samma lag hör också lagstiftningen om förebyggande av införsel av växtförstörare till rikets lagstiftningsbehörighet.

6. Högsta domstolen konstaterar att stadgandet i 27 § 15 punkten självstyrelselagen, enligt vilken lagstiftning som gäller priset på lantbruks- och fiskeriprodukter är riksbehörighet, utgör ett undantag från bestämmelserna i 18 § 15 och 22 punkten i lagen enligt vilka huvudregeln är att jordbruket och styrningen av lantbruksproduktionen samt näringsverksamheten hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.

8. Vidare kan konstateras att föreliggande rikslag har beröringspunkter med investerings- och strukturstöden. De anses utgöra landskapsbehörighet.

10. Som ovan nämnts utgör den nämnda riksbehörigheten beträffande prisen ett undantag från huvudregeln enligt vilken lagstiftningen beträffande jord- och skogsbruket och styrning av lantbruksproduktionen hör till landskapets behörighetsområde. Högsta domstolen finner skäl att tolka en bestämmelse om ett specifikt undantag från ett omfattande område som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet strikt så att däri inte inryms sådant som inte får stöd i dess ordalydelse.

11. Utgående från det som anförs ovan anser Högsta domstolen att sådan statsborgen som beviljas enligt den temporära rikslagen inte utgående från formuleringen i 27 § 15 punkten självstyrelselagen eller dess förarbeten kan hänföras till rättsområdet priset på lantbruksprodukter eller främjande av export av lantbruksprodukter i den bemärkelse begreppen har i lagen. De åtgärder rikslagen reglerar är att hänföra till rättsområdet jord- och skogsbruk och styrning av lantbruksproduktionen, som utgör landskapsbehörighet enligt 18 § 15 punkten självstyrelselagen.

Beslut

Riksmyndigheterna är inte behöriga att med stöd av lagen om statsborgen för gårdsbruksenheter under åren 2016 och 2017 vidta åtgärder som hänför sig till gårdsbruksenheter i landskapet Åland.

Saken har avgjorts av justitieråden Gustav Bygglin, Ilkka Rautio, Ari Kantor, Tuula Pynnä och Tuomo Antila. Föredragande Janne Salminen.