KKO:2018:16 — Åland

Enligt 44 § 2 mom. körkortslagen för Åland är minimilängden på den körförbudstid som skall bestämmas vid rattfylleri ett år. Tingsrätten meddelade A, som hade gjort sig skyldig till rattfylleri på Åland, ett körförbud om ett år och fyra månader. Till följd av A:s besvär ansåg hovrätten att tillämpningen av den i körkortslagen för Åland ingående bestämmelsen om körförbudstidens minimilängd kränkte den i 6 § 1 mom. grundlagen skyddade rätten till likhet inför lagen och bestämde att körförbudet skulle upphöra dagen för givandet av hovrättens dom, varvid körförbudets längd blev kortare än ett år.

Av de skäl som framgår av domen ansåg Högsta domstolen att tillämpningen av bestämmelsen i körkortslagen för Åland i ärendet inte uppenbart skulle strida mot bestämmelsen i 6 § 1 mom. grundlagen. A meddelades ett körförbud om ett år två månader.

GL 6 §

GL 106 §

KörkortsL för Åland 44 §

Ahvenanmaan ajokorttilain 44 §:n 2 momentin mukaan rattijuopumuksesta määrättävän ajokiellon vähimmäisaika on yksi vuosi. Käräjäoikeus määräsi Ahvenanmaalla rattijuopumukseen syyllistyneelle A:lle kestoltaan yhden vuoden neljän kuukauden ajokiellon. A:n valituksesta hovioikeus katsoi, että Ahvenanmaan ajokorttilain ajokiellon vähimmäiskestoa koskevan säännöksen soveltaminen asiassa loukkasi perustuslain 6 §:n 1 momentissa turvattua ihmisten yhdenvertaisuutta lain edessä, ja määräsi ajokiellon päättymään hovioikeuden tuomion antopäivänä, jolloin ajokieltoajan pituudeksi jäi alle vuosi.

Mainitsemillaan perusteilla Korkein oikeus katsoi, ettei Ahvenanmaan ajokorttilain säännöksen soveltaminen asiassa ollut ilmeisessä ristiriidassa perustuslain 6 §:n 1 momentin säännöksen kanssa. A:lle määrättiin yhden vuoden kahden kuukauden pituinen ajokielto.

PL 6 §

PL 106 §

Ahvenanmaan ajokorttiL 44 §

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Ändringssökande i Högsta domstolen

Åklagaren meddelades besvärstillstånd.

Åklagaren yrkade i sina besvär att A meddelas ett körförbud om sammanlagt ett år och fyra månader i ärendet.

A inkom inte med bemötande.

Ålands tingsrätts dom 29.9.2016 nr 16/139396

Tingsrätten ansåg att A hade framfört en personbil och släpvagn på Åland trots att han hade förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholhalten i hans utandningsluft efter bilfärden varit minst 0,26 milligram per liter. Vidare hade släpvagnen saknat fungerande belysning och varit obesiktigad.

Tingsrätten dömde A för rattfylleri och trafikförseelse till ett bötesstraff. A meddelades körförbud i ett år och fyra månader.

Saken har avgjorts av tingsnotarie Linda Toivio.

Åbo hovrätts dom 10.1.2017 nr 17/100939

Till följd av A:s besvär förkortade hovrätten körförbudstiden så att körförbudet upphörde vid dagen för givandet av hovrättens dom. Hovrätten konstaterade att det framgår av 44 § 2 mom. körkortslagen för Åland att körförbudstiden vid rattfylleri skall bestämmas till minst ett år. Enligt rättspraxis i riket hade det i A:s fall meddelats ett körförbud på 2 — 3 månader. Beroende på gärningsorten varierade den straffrättsliga påföljden markant. Hovrätten ansåg att tillämpningen av 44 § i körkortslagen för Åland om att körförbudet till följd av rattfylleri skulle vara minst ett år på ett uppenbart sätt hade kränkt A:s grundlagsenliga rätt till likhet inför lagen.

Saken har avgjorts i förstärkt sammansättning med hovrättens president Kenneth Nygård (skiljaktig) och hovrättens medlemmar Marianne Salonen, Salla-Maaret Keränen, Tarja Huossa (skiljaktig), Lea Rosa Pohjola, Erkki Reijonen och Kaarina Syysvirta (skiljaktig). Föredragande Linda Lübchow.

De skiljaktiga ledamöterna ansåg att landskapet haft behörighet att stadga om körförbud på det sätt som framgick av 43 § och 44 § 2 mom. körkortslagen för Åland. Stadgandet om att körförbudet skall vara minst ett år stod inte uppenbart i strid med grundlagen. Då A enligt utredningen varit i behov av körkort för sin försörjning skulle de ha förordnat ett körförbud om sammanlagt ett år.

Domskäl

2. A överklagade till hovrätten beträffande längden på körförbudet. Hovrätten konstaterade att rikets lagstiftningsbehörighet i fråga om straffrätten samt den i Finlands grundlag tryggade jämlikhetsprincipen ställer vissa gränser för landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt regeringens proposition till självstyrelselag för Åland skall straffstadgandena i landskapet inte kunna avvika radikalt från de stadganden som gäller i riket. Bestämmelsen möjliggör dock vissa skillnader mellan riket och landskapet när det gäller straffsatserna för likartade brott (RP 73/1990 rd s. 43 — 44).

3. Hovrätten fann att tillämpningen av bestämmelsen i 44 § 2 mom. körkortslagen för Åland om att körförbudstiden skall bestämmas till minst ett år uppenbart kränkte A:s grundlagsenliga rätt till likhet inför lagen. Hovrätten konstaterade att körförbudstiden varierade markant beroende på om gärningsorten var på Åland eller i riket. Av 66 § rikets körkortslag framgår att vid rattfylleri meddelas ett körförbud i minst en månad. Enligt rikets rättspraxis skulle A ha meddelats körförbud i högst tre månader. Med stöd av 106 § grundlagen tillämpade hovrätten inte den i körkortslagen för Åland ingående bestämmelsen om körförbudets minimilängd.

4. Frågeställningen i Högsta domstolen utgörs av huruvida tillämpningen av 44 § 2 mom. körkortslagen för Åland i detta ärende uppenbart strider mot den i 6 § grundlagen ingående bestämmelsen om allas rätt till likhet inför lagen. Fråga är även om körförbudstidens längd.

5. Enligt 43 § 1 mom. 2 punkten körkortslagen för Åland skall domstolen i samband med att föraren av ett motordrivet fordon döms för rattfylleri eller grovt rattfylleri bestämma en tid inom vilken den som dömts för brottet inte får köra körkortspliktiga fordon (körförbudstid). Av lagens 44 § 2 mom. framgår att den körförbudstid som domstolen skall fatta beslut om enligt 43 § 1 mom. 2 punkten skall bestämmas till minst ett år vid rattfylleri och till minst två år vid grovt rattfylleri eller om personen tidigare dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri och mindre än fem år gått mellan gärningarna. Enligt 44 § 3 mom. skall den tid som körkortet varit omhändertaget räknas av när körförbudstiden bestäms.

6. Enligt 6 § 1 och 2 mom. grundlagen är alla lika inför lagen. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.

7. Enligt 106 § grundlagen skall domstolen ge grundlagsbestämmelsen företräde, om tillämpningen av en lagbestämmelse i ett ärende som behandlas av en domstol uppenbart skulle strida mot grundlagen.

8. Landskapet har med stöd av 18 § 21 punkten självstyrelselagen för Åland lagstiftningsbehörighet i fråga om vägtrafik och med stöd av 18 § 25 punkten är landskapet behörigt att belägga med straff och bestämma storleken av straff inom rättsområden som hör till dess lagstiftningsbehörighet. Ett körförbud som meddelats på grund av ett trafikbrott har enligt vedertagen praxis ansetts vara en sådan straffrättslig påföljd som kan jämställas med ett straff och följaktligen blir till exempel legalitetsprincipen i 8 § grundlagen tillämplig på ett sådant körförbud (HD 2005:132 punkt 3 och 2007:77 punkt 5). Även vid bedömningen av landskapets lagstiftningsbehörighet finns det skäl att anse att körförbudet är en straffrättslig påföljd som kan jämställas med ett straff. Körkortslagen för Åland och de däri ingående bestämmelserna om körförbud omfattas således av landskapets lagstiftningsbehörighet. Av detta följer att rikets lagstiftning om körförbud inte är tillämplig i detta ärende (se HD 2001:79).

9. Utgångspunkten enligt 18 § 25 punkten självstyrelselagen är att inom de områden som hör till landskapets lagstiftningskompetens omfattar behörigheten även rätten att belägga brott mot reglerna med straff. Straff kan i landskapet föreskrivas även för sådana gärningar som i riket är straffria. Den allmänna straffrätten hör däremot till rikets behörighet. Detta innebär att strafflagens allmänna del vid rättskipning tillämpas på landskapets kriminaliseringar och även att straffen som påföljder bör vara desamma eller jämförbara med rikets påföljder. Till exempel skilda typer av frihetsstraff eller ett annorlunda sätt att beräkna böter skulle falla utanför landskapets lagstiftningsbehörighet.

10. Efter det landskapslagstiftningen trätt i kraft kan en tillämpning av stadgandena prövas av domstol på basis av 106 § grundlagen, men bara på den grunden att en tillämpning uppenbart skulle strida mot grundlagen i ett konkret fall. Innehållet i en landskapslag kan inte efter det den passerat lagstiftningskontrollen angripas på den grunden att det strider mot kompetensfördelningen mellan riket och landskapet.

11. Straff innebär alltid ett ingrepp i den personliga rörelsefriheten, rätten till egendom eller näringsfriheten eller andra rättigheter som tryggas i grundlagen. Detta innebär å sin sida att ingreppet inte får vara oproportionerligt i förhållande till dess ändamål. Ett i förhållande till den eftersträvade verkan oproportionerligt minimistraff kan innebära ett brott mot grundlagens bestämmelser och sålunda även en överträdelse av självstyrelselagen, då stiftande eller ändring av grundlag tillhör rikets lagstiftningsbehörighet. Inom dessa gränser har landskapet rätt att fastställa straffet. Skulle man med åberopande av principen om likhet inför lagen frångå dessa grundprinciper och pröva skäligheten i landskapslagarnas straffstadganden genom en jämförelse med rikslagstiftningen skulle innebörden i att landskapet fick belägga brott mot landskapslagstiftning med straff mista sitt innehåll.

12. Det omnämnande i förarbetena, som hovrätten hänvisat till (punkt 2), torde ses i ljuset av det faktum att behörigheten att belägga brott mot stadganden i landskapslag med straff markant utvidgades vid reformen av självstyrelselagen att omfatta förutom bötesstraff och vite även fängelsestraff. De grundläggande fri- och rättigheterna var ännu inte intagna i den då gällande regeringsformen. Lagstiftningskontrollen av landskapslagar baserade sig inte på grundlagen i samma grad som idag och uttalanden i förarbetena till självstyrelselagen kunde tänkas ha en vägledande funktion när landskapet skulle ta i bruk sina nya befogenheter.

13. Då A har gjort sig skyldig till rattfylleri på Åland, skall 44 § 2 mom. körkortslagen för Åland tillämpas på det körförbud som meddelas honom. Denna bestämmelse om att körförbudet skall bestämmas till minst ett år är likadan för alla som gjort sig skyldiga till rattfylleri på Åland och den särbehandlar inte någon på grund av boningsort eller på någon annan grund som omnämns i grundlagens bestämmelse om jämlikhet. Vidare är det körförbud som meddelats A klart kortare än det längsta tillåtna körförbudet för rattfylleri enligt rikets körkortslag. Körförbudets längd kan inte anses vara oproportionerlig i förhållande till körförbudets ändamål och det brott som A begått. Högsta domstolen anser att tillämpningen av den åländska körförbudsbestämmelsen inte på ett sådant sätt som avses i 106 § grundlagen uppenbart strider mot den i 6 § grundlagen tryggade grundrättigheten om att alla skall vara lika inför lagen eller de andra i grundlagen tryggade grundrättigheterna.

14. Med hänsyn till A:s relativt låga alkoholhalt anser Högsta domstolen det vara motiverat att meddela A ett körförbud på ett år och två månader. Vid bestämmandet av körförbudstiden beaktas att A redan varit försatt i körförbud 15.3.2016 — 10.1.2017.

Domslut

Hovrättens domslut ändras. A meddelas ett körförbud, som börjar vid dagen för givandet av Högsta domstolens dom. Körförbudets sista dag är 4.7.2018.

Saken har avgjorts av justitieråden Gustav Bygglin, Marjut Jokela, Mika Huovila, Päivi Hirvelä och Lena Engstrand. Föredragande Pia Haga.

Bakgrund och frågeställningen i Högsta domstolen

Tillämplig lagstiftning

Grundlagsprövningen i detta fall

Körförbudstiden