KKO:2021:85 — Kuljetussopimus

Alkutuotantoa harjoittava A oli tilannut puutarhasäätiön nimissä B Oy:ltä öljyä kasvihuonelaitokseensa, jonka A oli vuokrannut säätiölle. B Oy oli antanut öljyn toimittamisen ja lastin purkamisen C Oy:n tehtäväksi. Lastin purkamisen yhteydessä öljyä oli valunut maahan, mistä oli aiheutunut öljyvahinko. C Oy:llä oli vakuutusyhtiö D:n myöntämä vastuuvakuutus. D oli tehnyt korvauspäätöksen ja maksanut A:lle korvauksia vastuuvakuutuksen nojalla.

A vaati D:ltä lisää korvauksia tulonmenetyksestä. D väitti, että A:n kanneoikeus oli vanhentunut tiekuljetussopimuslain 41 §:n nojalla.

Korkein oikeus katsoi, että tiekuljetussopimuslain 41 §:n vanhentumissäännökset olisivat tulleet sovellettaviksi, mikäli A olisi kohdistanut kanteensa rahdinkuljettaja C Oy:hyn, ja että A:n kanneoikeus C Oy:tä kohtaan oli vanhentunut. Kun D ei kuitenkaan ollut tuonut esille vanhentumiskysymystä korvauspäätöksessään, vaan oli ilmoittanut, että vahinko korvataan C Oy:n vastuuvakuutuksen nojalla, D:n katsottiin menettäneen oikeutensa vedota vanhentumiseen.

TiekuljetussopimusL 41 § 1 mom

Koko ratkaisu löytyy ruotsinkieliseltä sivulta HD 2021:85

A, som bedrev primärproduktion, hade i en trädgårdsstiftelses namn beställt olja av B Ab till sin växthusanläggning, som A hade hyrt ut till stiftelsen. B Ab hade anlitat C Ab för leveransen och lossningen av oljan. I samband med lossningen hade olja runnit ut på marken och förorsakat en oljeskada. C Ab hade ansvarsförsäkring hos försäkringsbolaget D, som hade gjort ett ersättningsbeslut och betalat ersättning till A med stöd av ansvarsförsäkringen.

A yrkade på ytterligare ersättning av D för inkomstförlust. D invände att A:s talerätt var preskriberad enligt 41 § lagen om vägbefordringsavtal.

Högsta domstolen ansåg att preskriptionsbestämmelserna i 41 § lagen om vägbefordringsavtal skulle ha varit tillämpliga, om A hade riktat sin talan mot fraktföraren C Ab och att A:s talerätt gentemot C Ab hade preskriberats. Då D i sitt ersättningsbeslut till A inte hade lyft fram preskriptionsfrågan utan meddelat att skadan ersätts med stöd av C Ab:s ansvarsförsäkring, ansågs D ha förlorat sin rätt att åberopa preskriptionen.

L om vägbefordringsavtal 41 § 1 mom

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Ändringssökande i Högsta domstolen

D meddelades besvärstillstånd.

D yrkade i sina besvär att hovrättens dom upphävs och A:s käromål förkastas, eftersom talerätten är preskriberad enligt 41 § lagen om vägbefordringsavtal.

A yrkade att besvären förkastas.

Högsta domstolens avgörande

Ärendets bakgrund och yrkandena i Österbottens tingsrätt

A bedrev primärproduktion och odlade bl.a. kruk- och utplanteringsväxter. För detta ändamål hade han uppfört två växthus och en värmeanläggning. A hade hyrt ut växthusanläggningen till stiftelsen S under åren 2010 och 2011 och själv varit anställd av stiftelsen. A hade beställt olja i S:s namn av B Ab, som hade avtalat med transportföretaget C Ab om att C Ab ombesörjer leveransen och lossningen av oljan. I samband med lossningen 21.1.2011 hade olja runnit ut på marken, varvid det hade uppstått en oljeskada. C Ab:s försäkringsgivare D hade 28.4.2011 beslutat att ersätta A för skadan med stöd av C Ab:s ansvarsförsäkring. D hade vid olika tillfällen betalat ersättning till A för bl.a. reparations- och arbetskostnader samt inkomstbortfall.

A väckte talan mot försäkringsgivaren D 7.12.2015 och yrkade att D åläggs att i ersättning för inkomstbortfall utge ytterligare 124 052,97 euro. Som grund för sitt yrkande anförde A att han inte hade kunnat bedriva odlingsverksamhet under åren 2011 och 2012 på grund av oljeskadan och det utdragna reparationsarbetet och att han till följd därav hade lidit inkomstförlust och gått miste om växthusstöd.

D yrkade att käromålet skulle förkastas. D invände att A:s talerätt var preskriberad i första hand enligt 41 § lagen om vägbefordringsavtal och i andra hand enligt 74 § lagen om försäkringsavtal. Preskriptionsinvändningen enligt 41 § lagen om vägbefordringsavtal baserade sig på det att A:s ersättningsyrkande gentemot C Ab hade preskriberats 15 månader från det att transporten beställdes, dvs. senast 22.4.2012. Eftersom A:s rätt att väcka talan mot C Ab var preskriberad, hade inte heller D något ersättningsansvar för skadan. Därtill anförde D att käromålet var riktat mot fel svarande, eftersom A inte hade stått i avtalsförhållande till C Ab. D hade under inga omständigheter ansvar för oljeskadan, eftersom skadan inte hade förorsakats av C Ab utan av A själv. D:s meddelande till A om att skadan ersätts med stöd av ansvarsförsäkringen var inte bindande för D. A hade dessutom försummat sin skyldighet att minimera skadan.

Tingsrättens mellandom 15.8.2017 nr 17/6439

Tingsrätten avgjorde frågan om huruvida talerätten var preskriberad enligt 41 § lagen om vägbefordringsavtal genom en mellandom. Tingsrätten konstaterade att skadan hade uppstått i samband med leveransen av oljan. Skadeobjektet var käranden A:s egendom. Det befordrade godset hade däremot inte skadats, minskats eller gått förlorat. Det hade inte varit något fel på oljan och det hade heller inte varit godsets beskaffenhet eller egenskap som hade orsakat skadan utan transportörens handlande. Även det faktum att D hade betalat ut ersättning med stöd av C Ab:s ansvarsförsäkring talade för att det var en skada som inte reglerades i lagen om vägbefordringsavtal. Tingsrätten ansåg att lagen om vägbefordringsavtal inte var tillämplig i saken och förkastade preskriptionsinvändningen.

Tingsrättens dom 7.6.2018 nr 18/5728

I sin dom i huvudsaken konstaterade tingsrätten att D 28.4.2011 till följd av C Ab:s skadeanmälan hade gett ett ersättningsbeslut enligt vilket D ersätter A för oljeskadan med stöd av C Ab:s ansvarsförsäkring. A hade därför med stöd av 68 § lagen om försäkringsavtal rätt att väcka talan mot D. Enligt tingsrätten var talerätten inte preskriberad enligt 74 § lagen om försäkringsavtal, eftersom D inte före 10.7.2015 hade uppgett att frågan om inkomstbortfall hade handlagts slutgiltigt. Ersättningsbeslutet 28.4.2011 hade vunnit laga kraft och kunde inte återtas. A hade inte underlåtit att avvärja eller begränsa skadan.

Tingsrätten förpliktade D att i ersättning för inkomstbortfall till A utge det yrkade beloppet 124 052,97 euro.

Saken har avgjorts av tingsdomare Lilian Grönlund.

Vasa hovrätts dom 26.8.2020 nr 371

D anförde besvär till hovrätten.

Hovrätten förkastade besvären till alla delar. Beträffande preskriptionsinvändningen enligt 41 § lagen om vägbefordringsavtal konstaterade hovrätten att A hade beställt olja i stiftelsen S:s namn. Eftersom A inte hade varit part i avtalsförhållandet gällande beställning av olja, kunde lagen om vägbefordringsavtal inte tillämpas.

Saken har avgjorts av hovrättens medlemmar Petteri Korhonen, Timo Saranpää och Yvonne Strömsholm. Föredragande Nina Björklund.

Domskäl

1. A har i stiftelsen S sr:s namn beställt olja av B Ab till sin växthusanläggning, som han hade hyrt ut till stiftelsen. B Ab har anlitat C Ab för leveransen och lossningen av oljan. I samband med lossningen 21.1.2011 har olja runnit ut på marken och förorsakat en oljeskada.

$f1

3. A har i sitt käromål som anhängiggjorts i tingsrätten 7.12.2015 yrkat på ytterligare ersättning av D för inkomstbortfall.

4. D har invänt att A:s ersättningsyrkande gentemot C Ab enligt 41 § 1 mom. 3 punkten lagen om vägbefordringsavtal hade preskriberats 15 månader från det att transporten beställdes, dvs. senast 22.4.2012. Eftersom A:s rätt att väcka talan mot C Ab är preskriberad, har försäkringsgivaren D inget ersättningsansvar.

5. Tingsrätten har ansett att lagen om vägbefordringsavtal inte är tillämplig och förkastat preskriptionsinvändningen. Tingsrätten har konstaterat att det befordrade godset inte hade skadats, minskats eller gått förlorat och att oljan som gods inte hade haft en skadebringande egenskap eller varit den utlösande faktorn för skadan. Även det faktum att D hade betalat ersättning med stöd av transportföretagets ansvarsförsäkring talade enligt tingsrätten för att det är en skada som inte regleras i lagen om vägbefordringsavtal. Tingsrätten har ålagt D att till A utge yrkad ersättning för inkomstbortfall.

6. Hovrätten har liksom tingsrätten ansett att lagen om vägbefordringsavtal inte är tillämplig. Hovrätten har motiverat sitt avgörande med att A, som hade beställt oljan i stiftelsens namn, inte hade varit part i avtalsförhållandet gällande beställning av olja. Hovrätten har inte ändrat tingsrättens domslut.

7. Högsta domstolen konstaterar att avtalet om beställning av olja till den av A ägda växthusanläggningen har slutits mellan B Ab och stiftelsen och avtalet om leverans och lossning av oljan mellan B Ab och fraktföraren C Ab. I samband med att C Ab lossat oljan har A:s egendom skadats. Försäkringsgivaren D har med stöd av den ansvarsförsäkring som C Ab tecknat betalat ersättning till A. Käromålet gäller en talan om ytterligare försäkringsersättning som A väckt mot D.

8. I Högsta domstolen är det med anledning av D:s besvär fråga om huruvida A:s käromål gentemot D gällande försäkringsersättning ska förkastas på den grunden att A:s talerätt är preskriberad enligt 41 § lagen om vägbefordringsavtal. Med beaktande av frågeställningen och partskonstellationen, dvs. fråga är om en försäkringsersättning som A yrkat av D, samt de i punkt 7 beskrivna rättsförhållandenas eventuella inverkan på D:s ersättningsansvar bör det för avgörandet av saken tas ställning till följande:

a) Är 41 § lagen om vägbefordringsavtal tillämplig på förhållandet mellan A och D?

b) Om frågan i punkt a) besvaras nekande, skulle 41 § lagen om vägbefordringsavtal ha varit tillämplig på förhållandet mellan A och C Ab?

c) Om frågan i punkt b) besvaras jakande, påverkar detta D:s ersättningsansvar gentemot A?

9. Enligt 1 § 1 mom. lagen om vägbefordringsavtal tillämpas lagen på avtal om godsbefordran mot vederlag som äger rum med motorfordon i Finland (

) eller mellan Finland och främmande stat eller mellan sådana främmande stater, av vilka åtminstone den ena har biträtt konventionen om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg (CMR, FördrS 48-50/1973) (

).

10. Talan rörande befordran som avses i lagen om vägbefordringsavtal skall enligt lagens 41 § 1 mom. väckas inom ett år eller, om talan grundas på uppsåt eller grov vårdslöshet, inom tre år. Då godset minskats eller skadats eller vid dröjsmål med dess utlämnande begynner tiden den dag då godset utlämnades (punkt 1). Vid förlust av godset begynner tiden från den trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för utlämnandet eller, när särskild tid härför icke avtalats, den sextionde dagen efter det fraktföraren mottog godset till befordran (punkt 2). I annat fall begynner tiden vid utgången av en tid om tre månader från det befordringsavtalet slöts (punkt 3).

11. Preskriptionsbestämmelserna i 41 § lagen om vägbefordringsavtal har sitt ursprung i artikel 32 i CMR, där det stadgas att talan rörande befordran som är underkastad bestämmelserna i konventionen skall väckas inom ett år (eng. ”The period of limitation for an action arising out of carriage under this Convention shall be one year”). Med beaktande av konventionens harmoniseringssyfte ska preskriptionsbestämmelserna i lagen om vägbefordringsavtal tolkas och tillämpas med hänsyn till innebörden av motsvarande konventionsbestämmelser.

12. Avgörande för bedömningen av tillämpningsområdet för preskriptionsbestämmelserna är vad som avses med uttrycket ”talan rörande befordran som avses i denna lag”. Tolkad mot bakgrund av lagen om vägbefordringsavtal som helhet tyder ordalydelsen i 41 § på att preskriptionsreglernas tillämpningsområde är vidsträckt. Av lagrummets motiveringar (RP 107/1978 rd s. 24) framgår att preskriptionsbestämmelserna gäller all talan rörande befordran som är underkastad lagen, även om lagen inte innehåller bestämmelser rörande den fråga som är föremål för tvist. I enlighet med detta måste enligt motiveringarna t.ex. också talan som avser fraktförarens fordran på frakt väckas inom sagda tid.

13. Högsta domstolen har i avgörandet HD 1985 II 173 konstaterat att bestämmelsen i 41 § lagen om vägbefordringsavtal enligt sin ordalydelse ska tillämpas på alla käromål som härrör ur ett befordringsavtal. Med hänvisning till den ovan nämnda regeringspropositionen har Högsta domstolen ansett att fraktförarens fraktfordran preskriberades inom den i 41 § 1 mom. 3 punkten lagen om vägbefordringsavtal avsedda tiden.

$f6

15. Också i rättslitteraturen har det ansetts att en talan inte behöver grunda sig på fraktavtalet för att preskriptionsbestämmelserna ska vara tillämpliga. Preskription kan åberopas även då talan inte avser underlåtelse av fraktförarens skyldigheter enligt lagen om vägbefordringsavtal eller CMR utan t.ex. brott mot andra avtalsförpliktelser. Det förutsätts emellertid att befordran har ägt rum eller åtminstone inletts (Tuija Viinikka, Rahdinkuljettajan tavaravastuu tiekuljetuksissa, 2006, s. 388-389).

$f7

17. Bestämmelserna i lagen om vägbefordringsavtal är enligt lagens 5 § som utgångspunkt tvingande. Vid inrikes befordran kan bestämmelserna dock åsidosättas om godsets eller befordringens ovanliga art eller andra särskilda omständigheter gör det skäligt.

18. I motiveringarna till preskriptionsbestämmelserna i 41 § lagen om vägbefordringsavtal sägs att paragrafens 1 mom. inte utgör hinder för parterna att vid inrikes befordran avtala om längre preskriptionstid (RP 107/1978 rd s. 24). Med beaktande av att bestämmelserna i lagens 5 § om lagens tvingande karaktär har skärpts under riksdagsbehandlingen (se TrUB 4/1978 rd) ska man dock vara försiktig med att dra slutsatser utifrån detta uttalande. I den juridiska litteraturen har framförts olika åsikter om huruvida ett dylikt avtal kan ingås redan innan en skada har uppkommit och preskriptionstiden börjat löpa eller först efter detta (se t.ex. Viinikka, s. 407 och Lena Sisula-Tulokas, Kuljetusoikeuden perusteet, 2007, s. 46-47). Högsta domstolen har i prejudikatet HD 1990:12 ansett att tiden för väckande av talan enligt 41 § 1 mom. lagen om vägbefordringsavtal kunde förlängas genom avtal efter det att preskriptionstiden hade börjat löpa.

19. Det aktuella käromålet gäller en talan om försäkringsersättning som skadelidande A har väckt mot fraktföraren C Ab:s ansvarsförsäkringsgivare D. Enligt 68 § 1 mom. lagen om försäkringsavtal skall försäkringsgivaren till den skadelidande sända ett meddelande om sitt beslut angående ersättning från en ansvarsförsäkring. Den skadelidande har rätt att med anledning av ersättningsbeslutet väcka talan mot försäkringsgivaren.

20. A har med stöd av 68 § 1 mom. lagen om försäkringsavtal haft rätt att väcka talan mot försäkringsgivaren D med anledning av D:s ersättningsbeslut. På förhållandet mellan den skadelidande och ansvarsförsäkringsgivaren tillämpas lagen om försäkringsavtal. Preskriptionsbestämmelsen i 41 § lagen om vägbefordringsavtal är inte tillämplig på detta förhållande utan en bestämmelse om tiden för väckande av talan med anledning av försäkringsgivarens ersättningsbeslut finns i 74 § lagen om försäkringsavtal.

21. Högsta domstolen konstaterar att bestämmelsen i 68 § 1 mom. lagen om försäkringsavtal utgör ett avsteg från utgångspunkten att då det gäller ansvarsförsäkring är det den försäkrade, och inte den skadelidande, som har ett anspråk på försäkringsbolaget. För att den skadelidande ska kunna yrka på ersättning av försäkringsgivaren förutsätts i regel att den försäkrade är ersättningsskyldig gentemot den skadelidande och att skadan omfattas av ansvarsförsäkringen. Den skadelidande får således utgångsvis inte en bättre rätt till ersättning gentemot försäkringsgivaren än gentemot den som har orsakat skadan. På grund härav och till följd av D:s preskriptionsinvändning prövar Högsta domstolen härefter frågan om huruvida 41 § lagen om vägbefordringsavtal skulle ha varit tillämplig på förhållandet mellan skadelidande A och den försäkrade C Ab.

22. Det är ostridigt att B Ab och fraktföraren C Ab hade avtalat om att C Ab skulle leverera och lossa den olja som A för stiftelsens räkning hade beställt till sin växthusanläggning.

23. Oljeskadan på A:s egendom har orsakats i samband med lossningen av oljan och påfyllningen av oljecisternen. Orsaken till skadan har varit stridig. A har anfört att skadan har orsakats av oaktsamhet hos fraktförarens chaufför och uppkommit på grund av att luftröret till cisternen hade frusit i samband med påfyllningen. D har å sin sida hävdat att skadan har uppkommit till följd av att A hade underlåtit att försäkra sig om att den beställda oljan rymdes i cisternen.

24. Ostridigt är dock att orsaken till skadan hade undersökts på D:s försorg innan D har fattat sitt ersättningsbeslut 28.4.2011. I beslutet har D meddelat A att oljeskadan ersätts med stöd av den ansvarsförsäkring som fraktföraren C Ab hade tecknat hos D.

$fa

26. Med beaktande av de ovannämnda kriterierna för när fråga ska anses vara om en talan rörande befordran som avses i lagen om vägbefordringsavtal anser Högsta domstolen det vara uppenbart att det skulle ha förelegat ett sakligt samband mellan A:s yrkande gentemot fraktföraren C Ab och befordringen och att 41 § lagen om vägbefordringsavtal skulle ha varit tillämplig på förhållandet dem emellan, om A hade beställt oljan i sitt eget namn. På det sätt som hovrätten har konstaterat hade A dock inte varit avtalspart i förhållandet gällande beställningen av olja. Hovrätten har ansett att detta innebär att preskriptionsbestämmelserna i lagen om vägbefordringsavtal inte är tillämpliga. Beträffande betydelsen av avtalsarrangemanget konstaterar Högsta domstolen följande.

27. Stiftelsen hade hyrt A:s växthusanläggning under åren 2010 och 2011. Stiftelsen hade inte betalat något hyresvederlag till A och anläggningens stödnytta om cirka 24 000 euro per år hade tillfallit A. Stiftelsen hade stått för el-, vatten- och uppvärmningskostnaderna. Det hade inte upprättats något fraktbrev och A hade inte heller på något annat sätt uttryckligen angetts som mottagare.

$fb

29. Högsta domstolen konstaterar vidare att oljan i detta fall skulle levereras lossad i mottagarens cistern. Lossningen av det befordrade godset hörde således uttryckligen till fraktförarens avtalsförpliktelser och den skada som drabbat A:s egendom har en fast anknytning till befordringsavtalet och till den avtalsenliga prestationen. Även detta talar för att A:s eventuella yrkande mot fraktföraren skulle ha ansetts härröra ur fraktavtalet.

30. På ovan nämnda grunder anser Högsta domstolen att preskriptionsbestämmelserna i 41 § lagen om vägbefordringsavtal skulle ha varit tillämpliga, om A hade riktat sin talan mot fraktföraren C Ab. Det har inte påståtts att A och C Ab skulle ha kommit överens om en förlängning av preskriptionstiden. Enligt 41 § 1 mom. 3 punkten lagen om vägbefordringsavtal hade A:s talerätt gentemot C Ab således preskriberats 15 månader från att befordringsavtalet slöts, dvs. senast 22.4.2012.

31. D har alltså bestridit sitt ersättningsansvar gentemot A på den grunden att A:s talerätt gentemot den försäkrade C Ab hade preskriberats enligt 41 § lagen om vägbefordringsavtal. Högsta domstolen har ovan ansett att A:s rätt att väcka talan mot C Ab hade preskriberats senast 22.4.2012.

32. Såsom ovan konstaterats får den skadelidande i regel inte en bättre rätt gentemot ansvarsförsäkringsgivaren än gentemot den försäkrade som har orsakat skadan. Detta innebär att försäkringsgivaren utgångsvis får invända att fordran har preskriberats i förhållandet mellan den skadelidande och den som har orsakat skadan, då den skadelidande yrkar på ersättning av försäkringsgivaren med stöd av en ansvarsförsäkring.

$fd

34. Efter det att skadan hade undersökts på D:s försorg hade D i sitt ersättningsbeslut 28.4.2011 meddelat att skadan ersätts med stöd av försäkringstagaren C Ab:s ansvarsförsäkring. D hade således i egenskap av försäkringsgivare åtagit sig ansvar för skadan. I ersättningsbeslutet hade D konstaterat att den skadelidande enligt de allmänna avtalsvillkoren har en skyldighet att avvärja och begränsa skadan och att ersättningen kan nedsättas om skadan har utvidgats på grund av att den skadelidande har underlåtit denna skyldighet. Däremot har D inte i ersättningsbeslutet eller annars meddelat A att bolaget skulle anse att han trots det positiva ersättningsbeslutet borde, för att bibehålla sin rätt till ersättning från ansvarsförsäkringen, väcka talan mot fraktföraren för att avbryta preskriptionen enligt 41 § lagen om vägbefordringsavtal. D har först i sitt svaromål till tingsrätten 29.2.2016 invänt att A:s talerätt är preskriberad enligt 41 § lagen om vägbefordringsavtal.

35. Högsta domstolen anser att ersättningsbeslutet 28.4.2011, där D efter att ha låtit undersöka skadan och utan att lyfta fram preskriptionsfrågan hade medgett sin ersättningsskyldighet, innebär att D har förlorat sin rätt att åberopa preskriptionen av A:s talerätt mot fraktföraren C Ab enligt 41 § lagen om vägbefordringsavtal.

Domslut

Hovrättens domslut ändras inte.

Saken har avgjorts av justitieråden Ari Kantor, Tuomo Antila, Lena Engstrand, Jussi Tapani och Alice Guimaraes-Purokoski. Föredragande Paula Klami-Wetterstein.

Bakgrund och handläggningen i de lägre instanserna

Frågeställningen i Högsta domstolen

Preskriptionsbestämmelserna i lagen om vägbefordringsavtal och tolkningen av dem

inrikes befordran

internationell befordran

Är 41 § lagen om vägbefordringsavtal tillämplig på förhållandet mellan den skadelidande och ansvarsförsäkringsgivaren?

Skulle 41 § lagen om vägbefordringsavtal ha varit tillämplig på förhållandet mellan den skadelidande och fraktföraren?