KHO 13.7.2016/3151 – Utlänningsärende

Migrationsverket hade avslagit två irakiska medborgares ansökan om asyl med hänvisning till att ansökningarna varit uppenbart ogrundade och krävt att sökandena omedelbart skulle återvända till Italien, där de hade beviljats status som alternativt skyddsbehövande. Till familjen hörde också två små barn.

Förvaltningsdomstolen ansåg att sökandena och deras barn var i behov av särskilt skydd. Förvaltningsdomstolen återvisade saken till Migrationsverket för ny handläggning och för utredning av om familjen i Italien skulle komma att erbjudas sådana förhållanden som var lämpliga med tanke på barnens ålder och om sökandena och deras barn kunde sändas tillbaka till Italien utan att där bli föremål för behandling som kränkte människovärdet. Bland de rättsnormer som förvaltningsdomstolen hade tillämpat hänvisade den till Europeiska människorättsdomstolens avgörande Tarakhel mot Schweiz samt till den EU-förordning som brukar kallas ansvarsbestämningsförordningen.

Migrationsverket överklagade förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att eftersom sökandena i Italien hade beviljats status som alternativt skyddsbehövande, skulle ansvarsbestämningsförordningen inte tillämpas. Rättsfrågan var i stället om sökandenas ansökningar om internationellt skydd hade kunnat avslås som uppenbart ogrundade eller inte.

Sökandena hade anlänt till Finland från Italien, som var ett säkert asylland. När ansökan avgjordes hade det därför i princip varit möjligt att tillämpa 101 § 3 mom. i utlänningslagen.

Presumtionen att ett land är ett säkert asylland är emellertid inte sådan att den inte skulle kunna omkullkastas. Nästa fråga som skulle besvaras var därför om sökandena och deras barn kunde sändas tillbaka till Italien utan att där bli föremål för sådan omänsklig behandling som avses i artikel 3 i Europeiska människorättskonventionen eller sådan behandling som avses i 147 § i utlänningslagen.

$b8

Finlands grundlag 9 § 4 mom.

Europeiska människorättskonventionen artikel 3

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 4, 18 och 19

Rådets direktiv 2005/85/EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (det s.k. förfarandedirektivet) artikel 25.2 a och 25.2 d samt artikel 26

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (det så kallade omarbetade förfarandedirektivet), artikel 33.2 a och artikel 35

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (det s.k. omarbetade skyddsgrundsdirektivet) kapitel VII

Utlänningslagen 6 § 1 mom., 99 § (301/2004), 101 § 3 punkten (973/2007) och 147 §

Europeiska människorättsdomstolens domar i målen Saadi mot Italien 28.2.2008, N. mot Förenade konungariket 27.5.2008 och M.S.S. mot Belgien och Grekland 21.1.2011

Europeiska människorättsdomstolens beslut i målet Mohammed Hussein mot Nederländerna och Italien 2.4.2014

Ärendet har avgjorts av förvaltningsråden Matti Pellonpää, Anne E. Niemi, Sakari Vanhala, Janne Aer och Petri Helander. Föredragande Hannele Klemettinen.

Maahanmuuttovirasto oli hylännyt kahden Irakin kansalaisen turvapaikkahakemuksen ilmeisen perusteettomana ja vaatinut heitä välittömästi siirtymään Italiaan, jossa heille oli myönnetty toissijainen suojeluasema. Perheeseen kuului myös kaksi pientä lasta.

Hallinto-oikeus katsoi, että hakijat lapsineen olivat erityisen suojelun tarpeessa. Hallinto-oikeus palautti asian Maahanmuuttovirastolle uudelleen käsiteltäväksi sen selvittämiseksi, tullaanko Italiassa tarjoamaan perheelle lasten ikätasoon sopivat olosuhteet ja voidaanko asianosaiset lapsineen palauttaa Italiaan siten, että he eivät joudu siellä ihmisarvoa loukkaavan kohtelun kohteeksi. Hallinto-oikeus viittasi sovelletuissa oikeusohjeissa Euroopan ihmisoikeustuomioistuimen ratkaisuun Tarakhel v. Sveitsi sekä niin sanottuun vastuunmäärittämisasetukseen.

Korkein hallinto-oikeus totesi Maahanmuuttoviraston valituksesta, että koska hakijoille oli myönnetty Italiassa toissijainen suojeluasema, asiassa ei sovellettu vastuunmäärittämisasetusta. Sitä vastoin oikeudellisena kysymyksenä asiassa oli, oliko hakijoiden kansainvälistä suojelua koskevat hakemukset voitu hylätä ilmeisen perusteettomina.

Hakijat olivat saapuneet Suomeen Italiasta, joka oli turvallinen turvapaikkamaa. Hakemusta ratkaistaessa oli lähtökohtaisesti voitu soveltaa ulkomaalaislain 101 §:n 3 momenttia.

Koska oletus turvallisesta turvapaikkamaasta ei kuitenkaan ole kumoamaton, asiassa oli seuraavaksi arvioitava, voitiinko hakijat lapsineen palauttaa Italiaan siten, että he eivät joudu siellä Euroopan ihmisoikeussopimuksen 3 artiklassa tarkoitetun epäinhimillisen kohtelun kohteeksi tai ulkomaalaislain 147 §:ssä tarkoitetun kohtelun kohteeksi.

$b9

Suomen perustuslaki 9 § 4 momentti

Euroopan ihmisoikeussopimus 3 artikla

Euroopan unionin perusoikeuskirja 4 artikla, 18 artikla ja 19 artikla

Pakolaisaseman myöntämistä tai poistamista koskevissa menettelyissä jäsenvaltioissa sovellettavista vähimmäisvaatimuksista annettu neuvoston direktiivi 2005/85/EY (ns. menettelydirektiivi) 25 artikla 2 kohta a ja d alakohta ja 26 artikla

Euroopan parlamentin ja neuvoston direktiivi 2013/32/EU kansainvälisen suojelun myöntämistä ja poistamista koskevista yhteisistä menettelyistä (ns. uudelleenlaadittu menettelydirektiivi), 33 artikla 2 kohta a alakohta ja 35 artikla

Vaatimuksista kolmansien maiden kansalaisten ja kansalaisuudettomien henkilöiden määrittelemiseksi kansainvälistä suojelua saaviksi henkilöiksi, pakolaisten ja henkilöiden, jotka voivat saada toissijaista suojelua, yhdenmukaiselle asemalle sekä myönnetyn suojelun sisällölle annetun Euroopan parlamentin ja neuvoston direktiivin 2011/95/EU (ns. uudelleenlaadittu määritelmädirektiivi) VII luku

Ulkomaalaislaki 6 § 1 momentti, 99 § (301/2004), 101 § 3 kohta (973/2007) ja 147 §

Euroopan ihmisoikeustuomioistuimen tuomiot Saadi v. Italia 28.2.2008, N. v. Yhdistynyt kuningaskunta 27.5.2008 ja M.S.S. v. Belgia ja Kreikka 21.1.2011

Euroopan ihmisoikeustuomioistuimen päätös Mohammed Hussein v. Alankomaat ja Italia 2.4.2013

Asian ovat ratkaisseet hallintoneuvokset Matti Pellonpää, Anne E. Niemi, Sakari Vanhala, Janne Aer ja Petri Helander. Asian esittelijä Hannele Klemettinen.