KHO 19.8.2016/3441 – Mervärdesskatt
A Ab tillhandahöll per telefon och över nätet rådgivnings- och tidsbokningstjänster inom hälso- och sjukvården för en annan enhet, som tillhandahöll hälso- och sjukvårdstjänster enligt lagen om privat hälso- och sjukvård. De tjänster som A Ab producerade riktade sig till slutkunderna/patienter inom hälso- och sjukvården, det vill säga privatpersoner, men enligt ett avtal producerade A...
3 min de lecture · 657 mots
A Ab tillhandahöll per telefon och över nätet rådgivnings- och tidsbokningstjänster inom hälso- och sjukvården för en annan enhet, som tillhandahöll hälso- och sjukvårdstjänster enligt lagen om privat hälso- och sjukvård. De tjänster som A Ab producerade riktade sig till slutkunderna/patienter inom hälso- och sjukvården, det vill säga privatpersoner, men enligt ett avtal producerade A Ab tjänsterna inte för dem, utan för den nyss nämnda andra enheten, som också fakturerades för tjänsterna. När slutkunderna ringde upp den andra enhetens tidsboknings- och rådgivningsnummer, överstyrdes samtalen till A Ab.
Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården hade med stöd av lagen om privat beviljat A Ab tillstånd till bedömning av vårdbehov vid tidsbokning, så att bedömningen utfördes av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som var anställda av A Ab. Enligt det förhandsavgörande som A Ab hade meddelats skulle A Ab inte betala mervärdesskatt för den tjänst som de anställda utförde när de bedömde vårdbehovet.
Högsta förvaltningsdomstolen hade att ta ställning till bland annat om A Ab skulle betala mervärdesskatt för det vederlag som bolaget debiterade för tidsbokningstjänsten. Tidsbokningstjänsten betraktades inte som en sådan hälso- och sjukvårdstjänst som avses i 34 § och 35 § 1 mom. i mervärdesskattelagen eller som sådan sjukhusvård, sjukvård eller transaktion som är nära knuten till dessa som avses i 132 § 1 b i direktivet om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Tidsbokningstjänsten ansågs vara den huvudsakliga prestationen i sammanhanget, varför A Ab inte heller enligt 36 § 5 punkten i mervärdesskattelagen ansågs överlåta tidsbokningstjänsterna i anslutning till att bolaget tillhandahöll skattefria hälso- och sjukvårdstjänster. A Ab skulle betala mervärdesskatt för försäljningen av tidsbokningstjänsterna. Högsta förvaltningsdomstolen biföll besvären, som anförts av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt.
Koncernskattecentralens förhandsavgörande för tiden 30.4.2014 – 31.12.2015
Mervärdesskattelagen 1 § 1 mom. 1 punkten, 34 §, 35 § och 36 § 5 punkten (1767/1995)
Rådets direktiv 2006/112/EG artiklarna 132.1 b, 133 och 134 i mervärdesskattelagen
Unionens domstols dom i de förenade målen C-394/04 och C-395/94, Ygeia
Ärendet har avgjorts av förvaltningsråden Ahti Vapaavuori, Hannele Ranta-Lassila, Leena Äärilä, Mikko Pikkujämsä och Vesa-Pekka Nuotio. Föredragande Marita Eeva.
A Oy tarjosi terveydenhuollon neuvonta- ja ajanvarauspalveluja puhelimitse ja internetin välityksellä toiselle yksityisestä terveydenhuollosta annetussa laissa tarkoitetulle terveydenhuollon palvelujen antajalle. A Oy:n tuottamat palvelut kohdistuivat terveydenhuollon loppuasiakkaisiin/potilaisiin eli yksityishenkilöihin, mutta palvelut tuotettiin ja laskutettiin toiselta yksityiseltä terveydenhuollon palvelujen antajalta sopimuksen mukaisesti. Loppuasiakkaat soittivat toisen yksityisen terveydenhuollon palvelun antajan ajanvaraus- ja neuvontanumeroon, josta puhelut ohjautuivat A Oy:lle.
A Oy:llä oli Sosiaali- ja terveysalan lupa- ja valvontaviraston myöntämä yksityisestä terveydenhuollosta annetussa laissa tarkoitettu lupa A Oy:n palveluksessa olevien terveydenhuollon ammattihenkilöiden ajanvarauksen yhteydessä suorittamaan hoidon tarpeen arviointiin. A Oy:n saaman ennakkoratkaisun mukaan A Oy:n ei ollut suoritettava arvonlisäveroa hoidon tarpeen arviointia koskevasta palvelusta.
Asiassa oli korkeimmassa hallinto-oikeudessa muun ohella kysymys siitä, oliko A Oy:n suoritettava arvonlisäveroa ajanvarauspalvelusta veloitettavista vastikkeista. Ajanvarauspalvelua ei pidetty arvonlisäverolain 34 §:ssä ja 35 §:ssä tarkoitettuna terveyden- tai sairaanhoitopalveluna eikä arvonlisäverodirektiivin 132 artiklan 1 kohdan b alakohdassa tarkoitettuna sairaan- tai lääkärinhoitona eikä näihin palveluihin läheisesti liittyvänä toimena. Ajanvarauspalvelu katsottiin pääasialliseksi suoritukseksi, minkä vuoksi A Oy:n ei myöskään katsottu luovuttavan ajanvarauspalveluja arvonlisäverolain 36 §:n 5 kohdassa tarkoitetulla tavalla verottomassa terveyden- ja sairaanhoitotoiminnassaan. A Oy:n oli suoritettava arvonlisäveroa ajanvarauspalvelujen myynnistä. Veronsaajien oikeudenvalvontayksikön valitus hyväksyttiin.
Konserniverokeskuksen ennakkoratkaisu ajalle 30.4.2014 – 31.12.2015.
Arvonlisäverolaki 1 § 1 momentti 1 kohta, 34 §, 35 § ja 36 § 5 kohta (1767/1995)
Yhteisestä arvonlisäverojärjestelmästä annettu neuvoston direktiivi 2006/112/EY 132 artikla 1 kohta b alakohta, 133 artikla ja 134 artikla
Unionin tuomioistuimen tuomio yhdistetyissä asioissa C-394/04 ja C-395/04, Ygeia
Asian ovat ratkaisseet hallintoneuvokset Ahti Vapaavuori, Hannele Ranta-Lassila, Leena Äärilä, Mikko Pikkujämsä ja Vesa-Pekka Nuotio. Asian esittelijä Marita Eeva.
Sources officielles : consulter la page source
Finlex open data, CC BY 4.0. Documentation open data verifiee le 2026-04-12 ; les endpoints judgment documentes renvoient 404 pour les types case-law exposes par le frontend, fallback actuel sur les pages publiques data.finlex.fi.
Articles similaires
A propos de cette decision
Décisions similaires
Finlande
Cour suprême administrative de Finlande
KHO:2026:23 - Rättskipning
Förvaltningsdomstolen hade misstagit sig om fakta i ärendet och senare sökt rätta misstaget som skrivfel genom att ändra beskrivningen av bakgrunden i ärendet och skälen i sitt avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att självrättelseförbud gäller för ett beslut som avslutar behandlingen av ett rättskipningsärende. Ett sådant beslut får rättas endast med stöd av en uttrycklig bestämmelse...
Finlande
Cour suprême de Finlande
KKO:2026:29 - Extraordinärt ändringssökande
Ett skär hade vid det år 1845 fastställda storskiftet ansetts höra till ägorna för hemman nr 5 i en by. Vid en år 1860 fastställd klyvning hade skäret ansetts utgöra en del av ägorna för en lägenhet som bildats av hemman nr 1 i en annan by. Vid en år 1928 registrerad styckning som förrättats...
Finlande
Cour suprême de Finlande
KKO:2026:28 - Bedrägeri
Målsäganden hade intalats att han var inblandad i brott mot liv, vilka dock inte hade inträffat i verkligheten. Svarandena hade vilselett målsäganden att överlämna pengar åt dem i utbyte bland annat mot att göra sig av med offrens kroppar samt att kidnappa och döda fiktiva personer. Högsta domstolen ansåg att svarandena hade gjort sig skyldiga...