KKO:2019:63 – Rättegångskostnader

Behandlingen av ett mål som gällde förordnande av intressebevakare på grund av försvagat hälsotillstånd hade avskrivits till följd av att ansökan hade återkallats efter det att en intressebevakningsfullmakt som hade upprättats av den vars intressen skulle bevakas hade fastställts. Av de skäl som framgår av avgörandet ansåg Högsta domstolen att det inte fanns särskilda skäl att avvika från huvudregeln enligt vilken en sökande som återkallat sin ansökan är skyldig att ersätta sin motparts rättegångskostnader i saken.

RB 21 kap 7 § 2 mom

Edunvalvojan määräämistä heikentyneen terveydentilan perusteella koskevan asian käsittely oli jäänyt sillensä sen vuoksi, että hakemus oli peruutettu sen jälkeen kun edunvalvontaan haetun antama edunvalvontavaltuutus oli vahvistettu. Korkeimman oikeuden päätöksestä ilmenevillä perusteilla asiassa ei ollut erityistä syytä poiketa pääsäännöstä, jonka mukaan hakemuksensa peruuttanut hakija on velvollinen korvaamaan vastapuolensa oikeudenkäyntikulut asiassa.

OK 21 luku 7 § 2 mom

Målets handläggning i de lägre domstolarna

För Helsingfors tingsrätts beslut 3.7.2015 nr 29507, ändringssökandet i Helsingfors hovrätt och hovrättens beslut 19.8.2016 nr 1197 redogörs till nödvändiga delar i Högsta domstolens avgörande.

Saken har avgjorts i tingsrätten av tingsdomare Maria Ahlström och i hovrätten av hovrättens ledamöter Risto Jalanko, Malla Sunell och Risto Niemiluoto.

Ändringssökande i Högsta domstolen

A meddelades besvärstillstånd till den del han har ålagts att ersätta B:s rättegångskostnader i saken.

B bemötte besvären och yrkade att de förkastas.

Högsta domstolens avörande

Domskäl

1. A har i sin ansökan till tingsrätten 7.4.2011 yrkat att advokat X förordnas till intressebevakare för A:s far B för att sköta hans ekonomiska och personliga angelägenheter. Enligt ansökan saknade B på grund av Alzheimers sjukdom förmåga att sköta sina ekonomiska och personliga angelägenheter. Vidare var B:s dotter, C, som bistått honom vid skötseln av hans ekonomiska angelägenheter inte lämplig för uppdraget.

2. B har motsatt sig ansökan. Han har ansett att han trots sin sjukdom är förmögen att sköta sina angelägenheter och han har vid behov fått hjälp med skötseln av dem av sin dotter C. Vidare har B under rättegången meddelat att han 16.6.2011 upprättat en i lagen om intressebevakningsfullmakt avsedd intressebevakningsfullmakt genom vilken han bemyndigat advokat Y att sköta sina ekonomiska och personliga angelägenheter för den händelse att han förlorar förmågan att sköta sina angelägenheter på grund av sjukdom eller annan orsak.

3. Helsingfors tingsrätt har medelst sitt beslut 9.12.2011 förkastat A:s ansökan. Helsingfors hovrätt har medelst sitt beslut 17.12.2012 undanröjt tingsrättens beslut och återförvisat ärendet till tingsrätten för ny behandling, eftersom tingsrätten inte hade varit domför.

4. Magistraten i Helsingfors har 13.6.2014 fastställt den ovannämnda intressebevakningsfullmakten. A har 20.2.2015 meddelat tingsrätten att han återkallar sin ansökan om förordnande av intressebevakare. Till följd av återkallandet har tingsrätten medelst sitt beslut 3.7.2015 avskrivit A:s ansökan och ålagt A att ersätta B:s rättegångskostnader. Hovrätten har inte medelst sitt beslut 19.8.2016 ändrat tingsrättens beslut. Hovrätten har även ålagt A att ersätta B:s rättegångskostnader i hovrätten.

5. Såväl tingsrätten som hovrätten har ansett att det inte i ärendet framgått att förutsättningarna för förordnande av intressebevakare skulle ha varit för handen när A:s ansökan blev anhängig år 2011. Dessutom hade en annan person än den som A i sin ansökan hade yrkat att skulle förordnas till intressebevakare genom intressebevakningsfullmakten bemyndigats att sköta B:s angelägenheter. A hade således inte vunnit målet i sak. För den skull fanns det inte särskilda skäl att avvika från huvudregeln enligt vilken A, som hade återkallat sin ansökan, var skyldig att ersätta B:s rättegångskostnader.

6. I Högsta domstolen är det med anledning av A:s besvär för det första fråga om huruvida han ska anses vara skyldig att ersätta B:s rättegångskostnader i tingsrätten och i hovrätten. Om detta är fallet, är det därefter fråga om huruvida det föreligger skäl att sänka beloppet av de rättegångskostnader som ska dömas att betalas på den grunden att ersättningsskyldigheten, med beaktande av de omständigheter som lett till rättegång, bedömd som en helhet vore uppenbart oskälig.

7. Om behandlingen av målet avskrivs på den grund att den ena parten har återkallat sin talan eller inte inställt sig vid domstolen, ska parten enligt 21 kap. 7 § 2 mom. rättegångsbalken ersätta motpartens kostnader, om det inte finns särskilda skäl att bestämma ersättningsskyldigheten på något annat sätt.

8. I förarbetena till denna bestämmelse (RP 191/1993 rd s. 15) konstateras att parten enligt huvudregeln ska ersätta motpartens rättegångskostnader då målet avskrivs på grund av att han eller hon återkallar sin talan eller uteblir från domstolen. Ersättningsskyldigheten kan dock bestämmas på något annat sätt, om det finns särskilda skäl. Ett sådant undantagsfall kommer i fråga t.ex. när käranden har återkallat sin talan på grund av att svaranden efter det talan anhängiggjordes har fullgjort den prestation som yrkades. Då har käranden de facto vunnit målet och ska också få ersättning för sina kostnader.

9. Högsta domstolen har i avgörandet HD 2006:106 ansett att 21 kap. 7 § 2 mom. rättegångsbalken ska tillämpas även i mål där förlikning inte är tillåten. I enlighet med den huvudregel som framgår av bestämmelsen är en sökande som återkallat sin ansökan således skyldig att ersätta sin motparts kostnader också i mål som gäller förordnande av intressebevakare. Vid bedömningen av huruvida det finns särskilda skäl att bestämma ersättningsskyldigheten på något annat sätt, är det på det sätt som framgår av ovannämnda prejudikat motiverat att beakta såväl sakens natur som de övriga bestämmelserna i 21 kap. rättegångsbalken och de principer som framgår av dem.

10. A har motiverat sitt yrkande på att han bör befrias från skyldigheten att ersätta rättegångskostnaderna med att han de facto har vunnit målet i tingsrätten. Han har återkallat sin ansökan om förordnande av intressebevakare på grund av att det i målet ostridigt har fastställts att B varit i behov av intressebevakning. Det skulle inte ha varit rimligt att fortsätta handläggningen enbart för att avgöra kostnadsfrågan. Huvudsaken har gällt ett indispositivt ansökningsärende, där huvudregeln enligt 21 kap. 2 § rättegångsbalken är att parterna själva ska svara för sina rättegångskostnader. Om han hade vidhållit sin ansökan, skulle han endast av särskilda skäl ha kunnat åläggas att ersätta motpartens rättegångskostnader. Enligt A föreligger det i 21 kap. 7 § 2 mom. rättegångsbalken avsedda särskilda skäl att göra ett undantag från lagrummets huvudregel. Rättegångskostnaderna bör i alla fall sänkas till noll euro med stöd av 21 kap. 8 b § rättegångsbalken.

11. Högsta domstolen konstaterar att enligt huvudregeln i 21 kap. 7 § 2 mom. rättegångsbalken är A, efter att ha återkallat sin ansökan, skyldig att ersätta B:s rättegångskostnader, om det inte finns särskilda skäl att bestämma ersättningsskyldigheten på något annat sätt. Målets indispositiva natur talar i och för sig för att parterna själva ska svara för sina rättegångskostnader. Målets natur ska förvisso beaktas när man bedömer huruvida det föreligger sådana särskilda skäl som avses i 21 kap. 7 § 2 mom. rättegångsbalken. Detta räcker ändå inte som grund för att avvika från lagrummets huvudregel, om övriga principer för ersättningsansvar talar för en annan lösning.

12. Enligt 8 § 1 mom. lagen om förmyndarverksamhet får en intressebevakare förordnas av domstol för en myndig person som på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna eller försvagat hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak saknar förmåga att bevaka sina intressen eller sköta personliga eller ekonomiska angelägenheter som kräver åtgärder och som inte på annat sätt blir skötta på lämpligt sätt. Enligt 2 mom. samma paragraf kan en intressebevakare förordnas om den som behöver intressebevakning inte motsätter sig detta. Om personen i fråga motsätter sig att en intressebevakare förordnas, kan en intressebevakare likväl förordnas, om vederbörande med beaktande av sin situation och sitt behov av intressebevakning inte har tillräcklig orsak att motsätta sig åtgärden.

13. I regeringens proposition som gäller den ovannämnda bestämmelsen har betonats att förordnande av intressebevakare är en åtgärd som kommer i sista hand. En förutsättning för att intressebevakare förordnas är att ärendena i annat fall inte blir skötta på lämpligt sätt. Avsikten med bestämmelsen är att säkerställa att lämpliga och tillräckliga åtgärder som är så lindriga som möjligt används för att sköta ärenden för personer som har behov av hjälp. Exempel på lindrigare åtgärder som i enskilda fall kan vara tillräckliga för att säkerställa att ärendena blir skötta är hjälp från nära anhöriga som godkänns av den hjälpbehövande samt en intressebevakningsfullmakt som den hjälpbehövande lämnar (RP 45/2008 rd s. 17).

14. Högsta domstolen konstaterar att en central princip inom förmynderskapsrätten är respekten för människovärdet och självbestämmanderätten. Att förordna intressebevakare mot vederbörandes vilja innebär ett avsevärt intrång i individens handlingsfrihet och självbestämmanderätt. För den skull ska ett sådant förordnande ges endast när det är nödvändigt för att skydda individen mot sådana åtgärder från honom eller henne själv eller någon annan som äventyrar hans eller hennes intressen. Vid bedömningen av nödvändigheten bör man bland annat beakta de åtgärder som vederbörande själv vidtagit för att ordna skötseln av sina angelägenheter. Behovet av intressebevakning ska dessutom bedömas enbart utgående från den persons synvinkel vars intressen ska bevakas (se HD 2009:7).

15. B har lidit av Alzheimers sjukdom åtminstone sedan år 2003. När A:s ansökan blev anhängig år 2011, har B i och för sig behövt hjälp med skötseln av vissa ekonomiska angelägenheter, såsom betalning av räkningar. I sådana ärenden har han dock vid behov biståtts av sin dotter C. B har i saken ansett att hans ärenden på detta sätt skötts tillfredsställande. På samma sätt har läget bedömts av magistraten i Helsingfors i egenskap av förmyndarmyndighet. Trots A:s begäran har magistraten inte ansett det befogat att hos tingsrätten ansöka om förordnande av intressebevakare för B.

16. Det är ostridigt att B inte längre år 2014 själv förmått sköta sina angelägenheter, vilket stöds av den intressebevakningsfullmakt som magistraten fastställt med stöd av 24 § lagen om intressebevakningsfullmakt. Med beaktande av att B:s sjukdom framskridit långsamt och oberäkneligt kan man dock inte på basis av hans hälsotillstånd och funktionsförmåga år 2014 dra några tillförlitliga slutsatser angående hurudan hans förmåga att själv sköta sina angelägenheter hade varit tre år tidigare.

$c6

18. Högsta domstolen konstaterar att A varit medveten om att den intressebevakningsfullmakt som B upprättat 16.6.2011 på samma sätt som A:s ansökan om förordnande av intressebevakare har gällt både ekonomiska och personliga angelägenheter. Trots detta har A återkallat sin ansökan först 20.2.2015. Då man dessutom beaktar att största delen av rättegångskostnaderna i målet har uppkommit först efter att B genom en intressebevakningsfullmakt hade tryggat sina intressen även med tanke på framtiden, föreligger det inte, med hänsyn även till sakens natur, särskilda skäl att avvika från huvudregeln i 21 kap. 7 § 2 mom. rättegångsbalken. Den omständigheten att målet en gång återförvisats till tingsrätten för ny behandling saknar betydelse för bedömningen av parternas inbördes ansvar för rättegångskostnaderna. Ersättningsskyldigheten kan inte heller annars med beaktande av de omständigheter som lett till rättegång anses vara uppenbart oskälig.

Domslut

Hovrättens beslut ändras inte.

Saken har avgjorts av justitieråden Juha Häyhä, Ari Kantor, Tuomo Antila, Tatu Leppänen och Lena Engstrand. Föredragande Samuli Sillanpää.

Bakgrund och frågeställning

Tillämplig bestämmelse och dess tolkning

Högsta domstolens bedömning