KHO 15.6.2018/2902 – Lastensuojelu
Lastensuojelun johtava sosiaalityöntekijä oli lastensuojelulain tarkoittamalla yhteydenpidon rajoittamista koskevalla päätöksellään rajoittanut lapsen yhteydenpitoa äitiinsä muun ohella niin, että jos lapsi ei palaa kotilomalta sovittuna päivänä sijaishuoltopaikkaan, hän viettää seuraavan viikonlopun sijaishuoltopaikassa. Korkein hallinto-oikeus totesi, että lapsen oikeus tavata vanhempiaan esimerkiksi vierailemalla sijaishuoltopaikan ulkopuolella on turvattu lastensuojelulain 54 §:ssä. Lastensuojelulaissa säädetyllä yhteydenpidon rajoittamista koskevalla päätöksellä rajoitetaan...
3 min de lecture · 553 mots
Lastensuojelun johtava sosiaalityöntekijä oli lastensuojelulain tarkoittamalla yhteydenpidon rajoittamista koskevalla päätöksellään rajoittanut lapsen yhteydenpitoa äitiinsä muun ohella niin, että jos lapsi ei palaa kotilomalta sovittuna päivänä sijaishuoltopaikkaan, hän viettää seuraavan viikonlopun sijaishuoltopaikassa.
Korkein hallinto-oikeus totesi, että lapsen oikeus tavata vanhempiaan esimerkiksi vierailemalla sijaishuoltopaikan ulkopuolella on turvattu lastensuojelulain 54 §:ssä. Lastensuojelulaissa säädetyllä yhteydenpidon rajoittamista koskevalla päätöksellä rajoitetaan lapselle Suomen perustuslaissa perusoikeutena turvattua yksityiselämän suojaa ja sillä puututaan myös Euroopan ihmisoikeussopimuksessa turvattuun lapsen ja vanhemman yksityis- ja perhe-elämän suojaan.
Lastensuojelulaissa säädettyä rajoitustoimenpidettä voidaan käyttää vain laissa säädettyjen edellytysten täyttyessä ja vain säännöksestä ilmenevään, siinä hyväksyttyyn tarkoitukseen ja vain siinä määrin kuin se on sijaishuollon tarkoituksen toteutumisen kannalta välttämätöntä. Rajoituksen käyttäminen seuraamuksena on siten kiellettyä.
Korkein hallinto-oikeus katsoi, että lapsen ja vanhempien välistä yhteydenpitoa voidaan rajoittaa jo tapahtuneiden seikkojen perusteella. Yhteydenpidon rajoittamisen perusteena ei siten voida käyttää lapsen ja hänen vanhempansa mahdollista käyttäytymistä tulevaisuudessa. Mainittu lastensuojeluviranomaisen päätös oli sisältänyt etukäteen annetun, lapsen ja mahdollisesti myös hänen vanhempansa myöhemmästä käyttäytymisestä riippuvan ehdollisen ja rangaistuksen luonteisen yhteydenpidon rajoittamista koskevan määräyksen, joka rajoittaa lapsen perusoikeuksia. Antaessaan tällaisen ehdollisen ja rangaistuksen luonteisen määräyksen lastensuojeluviranomainen oli ylittänyt laissa säädetyn toimivaltansa, minkä vuoksi lastensuojeluviranomaisen päätös oli tältä osin lainvastaisena kumottava ja poistettava.
Suomen perustuslaki 10 § 1 momentti
Euroopan ihmisoikeussopimus 8 artikla 1 kohta
Yleissopimus lapsen oikeuksista 9 artikla 3 kohta
Hallintolaki 6 §
Lastensuojelulaki 54 § 1 momentti, 62 § 1, 2 ja 4 momentti
Asian ovat ratkaisseet oikeusneuvokset Niilo Jääskinen, Timo Räbinä, Pekka Aalto, Maarit Lindroos ja Toomas Kotkas. Asian esittelijä Annina Nieminen.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att barnets rätt att träffa sina föräldrar, till exempel genom besök utanför platsen för placering utom hemmet, tryggas i 54 § i barnskyddslagen. Med beslut om begränsning av kontakterna om vilket föreskrivs i barnskyddslagen begränsas barnets i Finlands grundlag som grundläggande rättighet tryggade skydd för privatlivet och ingrips även i barnets och förälderns skydd för privat- och familjelivet som tryggas i Europeiska människorättskonventionen.
En i barnskyddslagen avsedd begränsningsåtgärd får användas endast om förutsättningarna enligt lagen uppfylls och bara för det syfte som framgår av bestämmelsen och bara i den utsträckning som är nödvändigt för att uppnå syftet med placeringen utom hemmet. Det är därmed förbjudet att använda en begränsning som påföljd.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att kontakten mellan barnet och föräldern kan begränsas på grund av omständigheter som redan inträffat. Barnets och förälderns eventuella framtida beteende kan därmed inte användas som grund för begränsning av kontakterna. Den nämnda barnskyddsmyndighetens beslut hade innehållit en bestämmelse om begränsning av kontakterna som var beroende av barnets och möjligtvis även barnets förälders förestående beteende, som var villkorlig och hade karaktär av straff och som begränsade barnets grundläggande rättigheter. Med den villkorliga bestämmelsen som hade karaktär av straff hade barnskyddsmyndigheten överskridit sina i lagen föreskrivna befogenheter och därför skulle barnskyddsmyndighetens beslut till denna del upphävas och undanröjas på den grunden att det var lagstridigt.
Finlands grundlag 10 § 1 mom.
Europeiska människorättskonventionen artikel 8.1
Konventionen om barnets rättigheter artikel 9.3
Förvaltningslagen 6 §
Barnskyddslagen 54 § 1 mom., 62 § 1, 2 och 4 mom.
Ärendet har avgjorts av justitieråden Niilo Jääskinen, Timo Räbinä, Pekka Aalto, Maarit Lindroos och Toomas Kotkas. Föredragande Annina Nieminen.
Sources officielles : consulter la page source
Finlex open data, CC BY 4.0. Documentation open data verifiee le 2026-04-12 ; les endpoints judgment documentes renvoient 404 pour les types case-law exposes par le frontend, fallback actuel sur les pages publiques data.finlex.fi.
Articles similaires
A propos de cette decision
Décisions similaires
Finlande
Cour suprême administrative de Finlande
KHO:2026:23 - Rättskipning
Förvaltningsdomstolen hade misstagit sig om fakta i ärendet och senare sökt rätta misstaget som skrivfel genom att ändra beskrivningen av bakgrunden i ärendet och skälen i sitt avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att självrättelseförbud gäller för ett beslut som avslutar behandlingen av ett rättskipningsärende. Ett sådant beslut får rättas endast med stöd av en uttrycklig bestämmelse...
Finlande
Cour suprême de Finlande
KKO:2026:29 - Extraordinärt ändringssökande
Ett skär hade vid det år 1845 fastställda storskiftet ansetts höra till ägorna för hemman nr 5 i en by. Vid en år 1860 fastställd klyvning hade skäret ansetts utgöra en del av ägorna för en lägenhet som bildats av hemman nr 1 i en annan by. Vid en år 1928 registrerad styckning som förrättats...
Finlande
Cour suprême de Finlande
KKO:2026:28 - Bedrägeri
Målsäganden hade intalats att han var inblandad i brott mot liv, vilka dock inte hade inträffat i verkligheten. Svarandena hade vilselett målsäganden att överlämna pengar åt dem i utbyte bland annat mot att göra sig av med offrens kroppar samt att kidnappa och döda fiktiva personer. Högsta domstolen ansåg att svarandena hade gjort sig skyldiga...