KHO 16.9.2020/3670 – Förskottsuppbörd

I den skatterevision som gjorts i A Ab upptäcktes att bolaget betalat lön åt B utanför bokföringen. Bolaget hade debiterats förskottsinnehållningar och arbetsgivares socialskyddsavgifter för åren 2014 och 2015 enligt vad det beräknats ha betalat B i lön.

Skatterättelsenämnden hade på B:s begäran sänkt de belopp som lagts till B:s förvärvsinkomster. De belopp A Ab hade debiterats motsvarade således inte längre den lön B hade ansetts ha erhållit. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt hade inte sökt ändring i skatterättelsenämndens beslut gällande B.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att syftet med förskottsuppbördsförfarandet är att på förhand driva in de skatter den skattskyldige det vill säga arbetstagaren enligt inkomstskattelagen ska betala, i samband med den åt arbetstagaren betalda prestationen. Därutöver borde arbetsgivaren till Skatteförvaltningen i samband med förskottsinnehållningen erlägga arbetsgivares socialskyddsavgift enligt ett belopp som är beroende av arbetstagarens lön.

Syftet med kravet på motsvarighet enligt 3 § i förskottsuppbördslagen är att förskottsinnehållningens belopp så noggrant som möjligt motsvarar det sammanlagda skattebeloppet arbetstagaren under skatteåret ska betala. Också då debiteringen görs enligt beräkning ska kravet på motsvarighet följas så långt det är möjligt och arbetsgivarens socialskyddsavgift ska även då basera sig på arbetstagarens beräknade lönebelopp. De förskottsinnehållningar och arbetsgivares socialskyddsavgifter som debiterats A Ab sänktes att motsvara det belopp Skatterättelsenämnden beräknat för B:s lön.

Lagen om förskottsuppbörd (1118/1996) 3 § 1 mom. (1151/2005), 13 § 1 mom. 1 punkten, 14 § (1118/1996), 38 § 1 (516/2010) och 2 mom., 41 § 1 mom. (516/2010) och 44 § 1 mom. (516/2010)

Lageno m arbetsgivares socialskyddsavgift (366/1963) 4 § 1 mom. (1114/2005) och 10 § (613/1978, 461/1985 och 609/2009)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Irma Telivuo, Hannele Ranta-Lassila, Leena Äärilä, Vesa-Pekka Nuotio och Tero Leskinen. Föredrgande Heidi Jääskeläinen.

A Oy:ssä oli toimitettu verotarkastus, jossa oli havaittu yhtiön maksaneen palkkaa B:lle ohi kirjanpidon. Yhtiölle oli maksuunpantu verovuosille 2014 ja 2015 ennakonpidätystä ja työnantajan sosiaaliturvamaksua B:lle maksetuksi arvioidun palkan määrän perusteella.

Korkein hallinto-oikeus totesi, että ennakkoperintämenettelyn tarkoituksena on verovelvollisen eli työntekijän maksettavaksi tuloverolain perusteella määrättävien verojen periminen etukäteen työntekijälle maksettavan suorituksen yhteydessä. Lisäksi työnantajan tulisi maksaa työntekijän palkan määrän mukaan määräytyvä työnantajan sosiaaliturvamaksu Verohallinnolle ennakonpidätyksen maksamisen yhteydessä.

Ennakkoperintälain 3 §:ssä säädetyn ennakkoperinnän vastaavuusvaatimuksen mukaisesti tavoitteena on, että ennakonpidätys vastaa mahdollisimman tarkasti työntekijälle verovuonna maksuunpantavien verojen määrää. Myös arviomaksuunpanossa on pyrittävä noudattamaan ennakkoperinnän vastaavuusvaatimusta ja työnantajan sosiaaliturvamaksun määrän on tällöinkin perustuttava työntekijän palkan arvioituun määrään. Näin ollen A Oy:lle maksuunpannut ennakonpidätykset ja työnantajan sosiaaliturvamaksut alennettiin vastaamaan Verotuksen oikaisulautakunnan arvioimaa B:n palkan määrää.

Ennakkoperintälaki (1118/1996) 3 § 1 momentti (1151/2005), 13 § 1 momentti 1 kohta,14 § (1118/1996), 38 § 1 (516/2010) ja 2 momentti, 41 § 1 momentti (516/2010) ja 44 § 1 momentti (516/2010)

Laki työnantajan sosiaaliturvamaksusta (366/1963) 4 § 1 momentti (1114/2005) ja 10 § (613/1978, 461/1985 ja 609/2009)

Asian ovat ratkaisseet oikeusneuvokset Irma Telivuo, Hannele Ranta-Lassila, Leena Äärilä, Vesa-Pekka Nuotio ja Tero Leskinen. Asian esittelijä Heidi Jääskeläinen.