KHO:2017:23 – Ahvenanmaan tieliikennelaki

Ahvenanmaan hallintotuomioistuin oli kumonnut Ahvenanmaan moottoriajoneuvotoimiston päätöksen sen nojalla, että päätöksen antamisen perusteena ollutta maakunta-asetusta ei ollut voitu soveltaa asetuksenantovaltuutta koskevan sääntelyn Suomen perustuslain ja Ahvenanmaan itsehallintolain vastaisuuden vuoksi.

$15b

Koululaiskuljetuksia koskevalla maakunta-asetuksella oli Euroopan parlamentin ja neuvoston direktiivin 98/34/EY 10 artiklan 1 kohdan mukaisesti pantu täytäntöön komission direktiivin 2000/3/EY mukaiset sitovat unionin säännöt. Maakunta-asetusta ei tullut korkeimmassa hallinto-oikeudessa kysymyksessä olevilta osin jättää soveltamatta sillä perusteella, että sitä ei ollut notifioitu Euroopan komissiolle, eikä komission direktiivi 98/34/EY estänyt maakunta-asetuksen soveltamista asiassa, joka koski 1.9.2003 käyttöön otettua henkilöautoa.

Korkein hallinto-oikeus kumosi Ahvenanmaan hallintotuomioistuimen päätöksen, hylkäsi hallintotuomioistuimelle tehdyn valituksen ja saattoi kysymyksessä olleelta katsastuskaudelta voimaan Ahvenanmaan moottoriajoneuvotoimiston päätöksen, jossa koululaiskuljetuksia koskevaa maakunta-asetusta oli sovellettu.

Suomen perustuslaki 80 § 1 momentti

Ahvenanmaan itsehallintolaki 18 § 21 ja 22 kohta sekä 21 § 1 momentti

Vägtrafiklagen (ÅFS 1983:27) för landskapet Åland 63 §

Landskapsförordningen (ÅFS 2008:140) om skolskjutsning

Komission direktiivi 2000/3/EY moottoriajoneuvojen turvavöitä ja turvajärjestelmiä koskevan neuvoston direktiivin 77/541/ETY mukauttamisesta tekniikan kehitykseen

Euroopan parlamentin ja neuvoston direktiivi 98/34/EY teknisiä standardeja ja määräyksiä koskevien tietojen toimittamisessa noudatettavasta menettelystä

Seloste on kokonaisuudessaan ruotsinkielisellä päätössivustolla.

Ålands förvaltningsdomstol 20.12.2013 nr 98/2013

har efter sådan kontrollbesiktning som avses i 9 § i landskapslagen (ÅFS 1993:19) om besiktning och registrering 11.3.2011 fattat beslut om ändring av fordonsregisteruppgifterna för fordonet ÅLG-249, som ägs av A. Genom beslutet har i fordonsregistret ändrats antalet skolelever som samtidigt får färdas i fordonet från sammanlagt 13 till 6 stycken.

har med sitt beslut 25.6.2012 med anledning av A:s besvär upphävt motorfordonsbyråns beslut och återförvisat ärendet för ny behandling på den grunden att ärendets behandling inte längre skulle ske i enlighet med de bestämmelser byrån tillämpat, då landskapsförordningen om skolskjutsning till denna del ändrats.

har 9.8.2012 fattat ett nytt beslut i ärendet. Enligt beslutet har anteckningen om antalet skolelever som samtidigt får färdas i fordonet ändrats till sammanlagt fyra stycken med den som sitter bredvid föraren, enligt följande:

Rad 2: 1 sittplats

Rad 3: 2 sittplatser

Rad 4: 0 sittplatser

Utöver vad som ovan framgår av beslutet 11.3.2011 har motorfordonsbyrån i beslutets motivering hänvisat till ändringen av landskapsförordningen om skolskjutsning (ÅFS 2012:22). I beslutet har konstaterats att platserna i rad 4 enligt registerhandlingen är placerade så att personerna åker bakåtvända, och dessa platser kan därför inte godkännas för skolskjuts enligt 2 § i landskapsförordningen. I och med att landskapsförordningens övergångsperiod löpt ut, kan fordonet inte användas vid skolskjuts utan att det först godkänns enligt landskapsförordningens bestämmelser.

har med anledning av A:s besvär upphävt motorfordonsbyråns beslut och bestämt att registeranteckningarna för fordonet ska återställas så att sammanlagt 13 passagerare får transporteras, enligt vad som varit gällande före det överklagade beslutet.

Vägtrafiklagen för landskapet Åland (nedan vägtrafiklagen) gäller enligt tillämpningsområdet i lagens 1 § trafik på väg och innehåller även bestämmelser om trafik på annat område.

Lagens 5 kap. innehåller särskilda bestämmelser beträffande fordon och förare av fordon. Kapitlet innehåller bestämmelser om körkort (57 §), allmänna krav på förare av fordon (58 §), överlämnande av fordon att framföras av annan (59 §), användning av pedaler och styre på cykel och moped (60 §), användning av bilbälte (61 §) samt användning av skyddshjälm (62 §), fordons konstruktion, utrustning, skick, användning och belastning (63 §) samt ansvaret för fordons skick (63 a §).

Sagda 63 § i vägtrafiklagen lyder: Landskapsregeringen kan i landskapsförordning ge närmare bestämmelser om fordons konstruktion, utrustning och skick, användning och belastning samt om befordran av passagerare med fordon. Bestämmelser om besiktning och registrering finns i landskapslagen om besiktning och registrering av fordon.

Bestämmelser om bl.a. fordons konstruktion och utrustning finns även i fordonslagen (FFS 1090/2002), som gjorts tillämplig i landskapet genom landskapslagen om tillämpning av fordonslagen. Landskapslagen innehåller också ett förordningsbemyndigande, enligt vilket landskapsregeringen inom landskapets behörighet genom landskapsförordning kan besluta att författningar som utfärdats med stöd av fordonslagen ska tillämpas i landskapet oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreskriver.

Landskapsförordningen om skolskjutsning (2008:140) har utfärdats med stöd av 63 § i vägtrafiklagen.

Med skolskjutsning avses enligt 1 § i förordningen yrkesmässig transport av barn i grundskola eller i barnomsorg inom, eller i anslutning till verksamheten.

I 2 § 1 mom. i förordningen föreskrivs att sittplatserna i en personbil (kategori Ml) eller i en buss med en totalvikt under fem ton (kategori M2) som används för skolskjutsning ska vara utrustade med trepunktsbälte.

I 8 § i förordningen föreskrivs att ett fordon som ska användas för skolskjutsning ska vara utrustat med alkolås som hindrar att fordonet startas och körs av förare som har alkohol i utandningsluften. Fordonet får inte vara äldre än 10 år för att få användas för skolskjutsning och måste, innan det tas i bruk, besiktigas för ändamålet av motorfordonsbyrån. Att fordonet uppfyller de villkor som anges i denna förordning ska framgå av fordonets registreringsbevis.

Enligt förordningens bestämmelser om ikraftträdande och övergång träder förordningen i kraft den 15 juni 2009. Genom förordningen upphävs landskapsförordningen (1997:17) om skolskjutsning. Fordon som inte uppfyller kraven i förordningen men som vid en besiktning har godkänts för skolskjutsning enligt landskapsförordning (1997:17) om skolskjutsning får användas vid skolskjutsning fram till den 1 augusti 2012. Dock måste alla barn som skjutsas i fordonet sitta på en plats som är utrustad med trepunktsbälte.

Ovan sagda 2 § har genom ändring (2012:22) tillfogats momenten 4 – 8.

Enligt 2 § 4 mom. får i en bil förutom föraren transporteras högst så många passagerare som motsvarar det i registret antecknade antalet sittplatser. Om bilen är utrustad med trepunktsbälten som är godkända för skoltransporter, får antalet passagerare på ett säte eller en rad säten vara högst:

Enligt 2 § 5 mom. får på sittplatser som är belägna bredvid varandra dock inte sitta flera än tre passagerare. Enligt 6 mom. får i en personbil som är registrerad för en förare och åtta passagerare på varje sittplats som är minst 70 centimeter bred, med undantag för platsen bredvid föraren, transporteras två passagerare som får plats där. Det totala antalet passagerare får således vara 13, om alla passagerare är under 13 år vid läsårets början, i övriga fall 12. Enligt 7 mom. räknas, om även andra passagerare än de som hör till tillämpningsområdet för denna förordning deltar i transporten, den maximala belastningen för de sittplatser som används för skol- och dagvårdstransporter enligt det antal sittplatser som förblir ledigt då de andra passagerarna tagit plats. Enligt 8 mom. är det förbjudet att använda den rad säten som finns längst bak i en personbil för skol- och dagvårdstransporter, om sätena är monterade med ryggen mot färdriktningen.

Ändringen har trätt i kraft den 1 maj 2012.

Landskapslagen om besiktning och registrering av fordon innehåller enligt 1 § i lagen bestämmelser om besiktning och registrering av fordon som avses i vägtrafiklagen för landskapet Åland.

I 9 § föreskrivs om kontrollbesiktning. Vid kontrollbesiktning kontrolleras enligt paragrafens 1 mom. om de uppgifter som antecknats i fordonsregistret angående fordonet är riktiga och att erforderlig trafikförsäkringspremie är betald samt genom yttre granskning och vid behov genom provkörning om fordonet och dess utrustning är i trafiksäkert skick och även i övrigt motsvarar bestämmelserna.

I 20 § föreskrivs om registrering. Enligt 1 mom. registrerar motorfordonsbyrån anmälda fordon i fordonsregistret om de överensstämmer med gällande bestämmelser.

I 23 § föreskrivs om ändring av registrerade uppgifter. Enligt lagrummet ska, om uppgift som avses i 21 och 22 § ändras, detta antecknas i fordonsregistret. Sådan anteckning behöver dock inte göras när det är fråga om en sådan ändring av fordons konstruktion eller utrustning som inte behöver vara godkänd vid ändringsbesiktning.

Motorfordonsbyrån har i förfarande enligt landskapslagen om besiktning och registrering av fordon tillämpat den med stöd av vägtrafiklagen utfärdade landskapsförordningen om skolskjutsning, och följaktligen ändrat de i fordonsregistret antecknade uppgifterna om antalet passagerare som får transporteras i fordonet vid skolskjutsning. Antalet skolelever som samtidigt får färdas i fordonet har ändrats till sammanlagt 4 stycken, från 13 stycken enligt den tidigare registeranteckningen.

A har inte ifrågasatt motorfordonsbyråns förfarande i sig eller bestridit det resultat en tillämpning av landskapsförordningens bestämmelser på fordonet i fråga skulle få, utan i stället hävdat att byrån inte alls haft rätt att tillämpa förordningen. Han har framfört att landskapsförordningen saknar grund i landskapslag. Att landskapsregeringen överskridit sina befogenheter framgår enligt A av hur motsvarande rikslagstiftningen är formulerad. Därtill har han åberopat att förordningens bestämmelser till sitt innehåll strider mot egendomsskyddet enligt grundlagen, och att ingreppet dessutom är retroaktivt till sin verkan.

I 19 §, egentligen 18 §, i självstyrelselagen för Åland föreskrivs om landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt paragrafens 21 punkt har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om vägar och vägtrafik, och enligt 22 punkten i fråga om näringsverksamhet, med beaktande av begränsningar som inte är aktuella i detta sammanhang.

Förvaltningsdomstolen kan således konstatera att fastställandet av säkerhetskrav för skolskjutsning ingår i landskapets lagstiftningsbehörighet. Det sätt rikets lagstiftare för sin del utnyttjat sina lagstiftningsbefogenheter i att forma motsvarande rikslagstiftning binder således inte landskapet. Med andra ord kan inga avgörande slutsatser dras enbart av den omständighet att landskapslagstiftningen till sin innebörd i detta fall förefaller striktare än motsvarande rikslagstiftning.

I 80 § 1 mom. i Finlands grundlag, som gäller utfärdande av förordningar och delegering av lagstiftningsbehörighet, ska genom lag utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag.

I 21 § i självstyrelselagen föreskrivs om landskapsförordningar. Enligt paragrafens 1 mom. kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag skall dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag.

Av lagrummets förarbeten (RP 18/2002 rd, detaljmotivering till 21 §) framgår att utgångspunkten varit att regleringen av de materiella gränserna för rätten att utfärda förordningar förenhetligas med grundlagsbestämmelserna om förordningsmakten, som för sin del avsett förstärka riksdagens ställning som utövare av lagstiftningsmakt. Paragrafen ställer kravet att alla bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter måste utfärdas genom lag. Den som utfärdar förordning kan emellertid genom lag bemyndigas att utfärda närmare bestämmelser om detaljer som är av mindre betydelse för individers rättigheter och skyldigheter. En sådan fullmaktslag ska uppfylla de krav på exakthet och på noggrant avgränsade bestämmelser som grundlagsutskottet på senare tid förutsatt i sin utlåtandepraxis.

I 107 § i grundlagen begränsas rätten att tillämpa författningar på lägre nivå än lag. Enligt lagrummet får, om en bestämmelse i en förordning eller någon annan författning på lägre nivå än lag strider mot grundlagen eller någon annan lag, den inte tillämpas av domstolar eller andra myndigheter.

I 60 § i självstyrelselagen föreskrivs att om ett stadgande i en landskapsförordning står i strid med landskapslag eller i landskapet tillämplig rikslagstiftning, får det inte tillämpas av myndigheterna.

Den aktuella landskapsförordningen är likväl utfärdad år 2008, dvs. efter grundlagsreformen och därav följande ändring av självstyrelselagen. Oberoende av tidigare landskapsförordningars basis i vägtrafiklagen, måste rättsgrunden för de aktuella bestämmelserna bedömas i ljus av de nu gällande förutsättningarna för delegering av lagstiftningsbehörighet. Den nya landskapsförordningen jämte ändringen därav inför klart strängare begränsningar än tidigare avseende användningen av fordon för skolskjutsning utan stöd för dylika tilläggskrav på säkerhet i vägtrafiklagen. Förvaltningsdomstolens slutsats är att de aktuella bestämmelserna, vid tillämpning på A:s fordon, överskrider vad landskapsregeringen haft behörighet att föreskriva om med stöd av vägtrafiklagen.

På ovan sagda grunder måste förordningens bestämmelser med stöd av 60 § i självstyrelselagen lämnas utan tillämpning i ärendet till den del de resulterar i ett färre antal registrerade sittplatser för skolelever än vad som varit gällande enligt den tidigare förordningen.

Då förordningen lämnats utan tillämpning på ovan sagda grund, finns inte skäl att i detta sammanhang vidare pröva huruvida dess bestämmelser till sitt innehåll är förenliga med egendomsskyddet enligt grundlagen eller den åberopade EU-rättsliga sekundärlagstiftningen.

har i sina besvär yrkat att högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva Ålands förvaltningsdomstols beslut och återförvisa ärendet till Ålands förvaltningsdomstol för ny handläggning eller sätta motorfordonsbyråns beslut i kraft.

Bemyndigandet i 63 § i vägtrafiklagen är exakt och noggrant avgränsat gällande vad landskapsregeringen i en landskapsförordning kan lagstifta om. I Fr. 24/1992 – 93 till 63 § vägtrafiklagen föreskrivs att avsikten med bemyndigandet var att då gällande bestämmelser i landskapslag (ÅFS 1958:25) om fordon för landskapet Åland skulle ersättas av en landskapsförordning utfärdad med stöd av 63 § vägtrafiklagen.

Landskapsregeringen har valt att genom landskapsförordningen om skolskjutsning införa speciallagstiftning vid skolskjutsning gällande fordonets utrustning, skick, användning och belastning samt befordran av passagerare. Syftet med lagstiftningen är att barnen på ett tryggt och säkert sätt ska transporteras till och från skolan. Orsaken till speciallagstiftning i en landskapsförordning om skolskjutsning är således att det är motiverat att ställa högre säkerhetskrav vid transport av barn i grundskolan och barnomsorgen än vid vanliga transporter, eftersom barnen har ett större skyddsbehov. Genom landskapsförordningen om skolskjutsning har trafiksäkerheten för barnen inom grundskolan och barnomsorgen höjts.

Enligt 18 § 21 och 22 punkten i självstyrelselagen har landskapet Åland lagstiftningsbehörighet i fråga om vägar och vägtrafik samt i fråga om näringsverksamhet. Eftersom landskapsförordning om skolskjutsning reglerar fordonets utrustning, skick, användning och belastning samt befordran av passagerare med fordon, faller landskapsförordningen om skolskjutsning inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

Landskapsregeringen har enligt 63 § i vägtrafiklagen rätt att utfärda bestämmelser om belastning och befordran av passagerare i en landskapsförordning om skolskjutsning, eftersom landskapsregeringen enligt 63 § kan ge närmare bestämmelser om fordons användning, belastning och befordran av passagerare i fordon.

Bestämmelserna i landskapsförordning om skolskjutsning är i första hand av teknisk natur och reglerar inte grunderna för individens rättigheter och skyldigheter. Följaktligen strider inte landskapsförordningen om skolskjutsning mot 21 § i självstyrelselagen.

Enligt vad A har framfört i sitt bemötande uppfyller bilen kraven som ställs i rikslagstiftningen vid skolskjutsning. Således kan bilen till sitt fulla värde säljas till en verksamhetsutövare i riket som skolskjutsbil. Bilen har således inte tappat i värde på grund av bestämmelserna i landskapsförordningen om skolskjutsning. Bilens normala användningsområde har inte heller inskränkts genom landskapsförordningen om skolskjutsning. Bilen kan användas vid beställningstrafik och då transportera 8 passagerare, enligt antalet registrerade sittplatser i bilen. Dessutom kan det konstateras att bilen är över tio år gammal och således inte längre uppfyller kravet i 8 § i landskapsförordningen om skolskjutsning.

Ålands förvaltningsdomstol har i sitt beslut hävdat att motorfordonsbyråns beslut strider mot en formell regel, eftersom förvaltningsdomstolen i beslutet ansett att de aktuella bestämmelserna vid tillämpning på A:s fordon överskrider vad landskapsregeringen haft behörighet att föreskriva med stöd av vägtrafiklagen. Ålands förvaltningsdomstol har följaktligen inte hävdat att de aktuella bestämmelserna strider mot någon materiell regel på högre nivå än förordning.

På ovannämnda grunder ska Ålands förvaltningsdomstols beslut upphävas och ärendet återförvisas till Ålands förvaltningsdomstol för ny behandling eller alternativt ska motorfordonsbyråns beslut sättas i kraft.

har i sin förklaring anfört att motorfordonsbyråns besvär ska förkastas och att motorfordonsbyrån ska åläggas att ersätta A:s rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen.

A har hänvisat till vad han anfört i sina besvär och sitt genmäle i förvaltningsdomstolen. Enligt A bygger motorfordonsbyråns besvär i högsta förvaltningsdomstolen på en grundläggande felaktig syn att Ålands landskapsregering skulle kunna lagstifta om någonting genom förordning. Behörigheten gällande lagstiftning hör till Ålands lagting och all lagstiftning skall genomgå den lagstiftningskontroll som anges i självstyrelselagen.

har tillställts motorfordonsbyråns genmäle till kännedom.

har på begäran av högsta förvaltningsdomstolen som tilläggsutredning tillställt högsta förvaltningsdomstolen registerutdrag och registreringsbevis för fordonet ÅLG-249 samt en redogörelse för skolskjutsuppgifterna beträffande detta fordon.

Enligt registerutdraget har fordonet tagits i bruk 1.9.2003 efter att den ändrats till personbil och det är godkänt för skolskjuts. Transport på bakre sittraden är tillåten endast med ryggen mot körriktningen. Sittplatserna med säkerhetsbälten vid skolskjuts är enligt registerutdraget 1 på rad 2, 2 på rad 3, 2 på rad 4 och med den plats som finns bredvid föraren sammanlagt 6 skolelever. Registeruppgifterna har inte ändrats, eftersom besvär anförts över motorfordonsbyråns beslut 9.8.2012.

Efter 1.8.2012 kan bilen inte användas för skolskjuts, eftersom den inte uppfyller bestämmelserna i landskapsförordningen om skolskjutsning (ÅFS 2008:140). Enligt 8 § i samma förordning får fordon med vilka skolskjutsning utförs inte vara äldre än 10 år, varför rätten att använda bilen för skolskjutsning i varje fall har upphört 13.8.2013.

har inkommit med ett genmäle med anledning av den till­läggsutredning som motorfordonsbyrån lämnat. I motsats till vad motorfordonsbyrån anser, har det i den bil som det nu är fråga om aldrig funnits stolar mot färdriktningen, vilket framgår av de fotografier som bifogas genmälet.

har på begäran av högsta förvaltningsdomstolen tillställt högsta förvaltningsdomstolen ett yttrande om på vilket sätt regleringen i landskapsförordningen (ÅFS 2008:140) om skolskjutsning jämte senare ändringar innebär verkställighet av EU-direktiv och huruvida EU-kommissionen har notifierats om bestämmelserna i landskapsförordningen eller om senare ändringar av den i enlighet med artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG om informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter.

Landskapsregeringen har i sitt yttrande samt komplettering av besvären anfört bland annat följande:

Enligt landskapsregeringen innebär de bestämmelser som saken gäller och som finns i nämnda landskapsförordning om skolskjutsning jämte ändringar inte verkställighet av ett direktiv av Europeiska unionen eller någon annan rättsakt utfärdad av unionen. Landskapsförordningen har inte heller notifierats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG. Landskapsregeringen har däremot notifierat implementeringen av rådets direktiv 77/541/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om bilbälten och fasthållningsanordningar inklusive ändringarna till det direktivet, särskilt kommissionens direktiv 2000/3/EG om anpassning till den tekniska utvecklingen av rådets direktiv 77/541/EEG.

I enlighet med artikel 2 i direktivet 2000/3/EG ställs krav på trepunktsbälten på samtliga sittplatser i fordon i kategori M1 som tas i bruk från och med 1.4.2002. Kravet implementerades i finsk författningssamling genom kommunikationsministeriets förordning om ändring av 39 § och bilaga 1 i kommunikationsministeriets förordning om bilars och släpvagnars konstruktion (FFS 382/2006), vilken vid den aktuella tidpunkten tillämpades i landskapet med stöd av 1 § 1 punkten i landskapsförordningen (ÅFS 1993:104) om fordons konstruktion, utrustning, skick, användning och belastning (blankettförordningen) och numera enligt 1 § 7 punkten i landskapsförordningen om ändring av denna förordning (ÅFS 2015:73). Det fordon som ärendet gäller togs i bruk 1.9.2003, alltså efter 1.4.2002.

Direktivet har sedermera upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 661/2009 om krav för typgodkännande av allmän säkerhet hos motorfordon och deras släpvagnar samt av de system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för dem.

Ålands landskapsregering har notifierat kommissionen om sin implementering av direktiv 70/156/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon. Direktivet har numera upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG om fastställande av en ram för godkännande av fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon, vilket även det har notifierats till kommissionen. I dessa fall har landskapet använt sin lagstiftningsbehörighet så att rikets fordonsbestämmelser har gjorts tillämpliga i landskapet.

I dag tillämpas fordonslagen (FFS 1090/2002) enligt 1 § i landskapslagen (ÅFS 2011:36) om tillämpning av fordonslagen, i vilken bestämmelser om klassificering av fordon intagits. Genom landskapslagen om tillämpning av fordonslagen upphävdes landskapsförordningen (ÅFS 2004:46) om fordonsdefinitioner. Enligt direktiven definieras ett fordon i kategori M1 (personbil) som ett för persontransport tillverkat fordon med plats för högst åtta passagerare utöver föraren. Samma definition återfanns i landskapsförordningen om fordonsdefinitioner. Ett fordon som utöver föraren har plats för fler än åtta personer är enligt ovan nämnda direktiv och lagstiftning ett fordon i kategori M2 eller M3.

Ålands landskapsregering har till sitt yttrande fogat en skiss över fordonet, platserna och säkerhetsbältena. Enligt motorfordonsbyrån har det på rad 1 (bredvid förarplatsen) funnits två platser, varav en varit utrustad med trepunktsbälte, medan den andra varit utrustad med ett tvåpunktsbälte, ett så kallat höftbälte. På rad 2 har endast platsen genast bakom föraren varit försedd med trepunktsbälte. På rad 3 har två platser, de yttersta, varit försedda med trepunktsbälten, medan mittenplatsen har varit försedd med ett tvåpunktsbälte. På rad 4, den bakåtvända raden, har två av fyra platser varit försedda med trepunktsbälte.

Motorfordonsbyrån har 9.8.2012 beräknat antalet platser enligt 2 § i landskapsförordningen om skolskjutsning, i den lydelse som denna förordning har enligt ÅFS 2012:22. Enligt denna 2 § ska sittplatserna bland annat vara utrustade med trepunktsbälte, samtidigt som det vid skol- och dagvårdstransporter är förbjudet att använda den rad säten som finns längst bak i en personbil, om sätena är monterade med ryggen mot färdriktningen.

har gett ett genmäle. Landskapsförordningen om skolskjutsning har inte notifierats, inte heller de senare ändringarna av förordningen. Till den del som det är fråga om blankettlagstiftning, gäller det att observera att ingen ändring skulle ha skett i Finland på bilen vid användning avseende sittplatser. Det är inte heller fråga om speciallagstiftning, eftersom lagstiftning sker genom lag och inte förordning och Ålands lagting inte genom förordning gett någon fullmakt till skärpning av bestämmelserna.

Vidare ska påpekas att landskapsregeringen har gett ett felaktigt svar på högsta förvaltningsdomstolens fråga om sittplatserna i bilen, eftersom det i bilen aldrig funnits något bakåtvänt säte, varken då bilen har registrerats i Finland eller när den har registrerats på Åland.

1. Högsta förvaltningsdomstolen har prövat ärendet. Ålands förvaltningsdomstols beslut upphävs.

För undvikande av ytterligare dröjsmål i ärendet prövar högsta förvaltningsdomstolen de besvär som A anfört i förvaltningsdomstolen på de besvärsgrunder som inte prövats i förvaltningsdomstolen.

A:s besvär i förvaltningsdomstolen avslås.

Motorfordonsbyråns på Åland besvär i högsta förvaltningsdomstolen bifalls.

Motorfordonsbyråns på Åland överklagade beslut sätts i kraft för den besiktningsperiod som beslutet avser.

2. A:s yrkande om ersättning av rättegångskostnader avslås.

Enligt 80 § 1 mom. i Finlands grundlag kan republikens president, statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Genom lag skall dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. Om det inte särskilt anges vem som skall utfärda en förordning, utfärdas den av statsrådet.

Enligt 21 § 1 mom. i självstyrelselagen för Åland kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag skall dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag.

I 59 b § 1 mom. i självstyrelselagen för Åland föreskrivs att när åtgärder vidtas i Finland med anledning av beslut som har fattats inom Europeiska unionen, är lagstiftningsbehörigheten och behörigheten i förvaltningsärenden fördelad mellan landskapet och riket på det sätt som följer av nämnda lag.

Enligt 18 § 21 punkten i självstyrelselagen för Åland har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om bland annat vägtrafik.

Enligt 2 § i landskapslagen (2011:36) om tillämpning av fordonslagen (1090/2002) sköts uppgifter som enligt fordonslagen sköts av trafiksäkerhetsverket i landskapet av landskapsregeringen eller motorfordonsbyrån till de delar som faller inom landskapets behörighet.

Enligt 6 § 1 mom. i landskapslagen (ÅFS 1993:19) om besiktning och registrering av fordon kontrolleras vid registreringsbesiktningen att fordonets konstruktion, utrustning, mått och vikt överensstämmer med gällande bestämmelser. Vidare kontrolleras de uppgifter om fordonet som ska antecknas i fordonsregistret. På ett begagnat fordon granskas även skicket på de delar som skall granskas vid kontrollbesiktningen. Fordon som överensstämmer med gällande bestämmelser skall efter ansökan från ägaren antecknas i fordonsregistret och godkännas för användning i trafik.

Enligt 9 § 1 mom. i samma landskapslag kontrolleras vid kontrollbesiktning bland annat om de uppgifter som antecknats i fordonsregistret angående fordonet är riktiga och om fordonet och dess utrustning är i trafiksäkert skick och även i övrigt motsvarar bestämmelserna.

Enligt 10 § 1 mom. i samma landskapslag ska ägaren årligen med i 11 § nämnda undantag till kontrollbesiktning föra i fordonsregistret införd personbil.

Enligt 20 § 1 mom. i landskapslagen (ÅFS 1993:19) om besiktning och registrering av fordon registrerar motorfordonsbyrån anmälda fordon i fordonsregistret om de överensstämmer med gällande bestämmelser.

Enligt 21 § 1 mom. g punkten i landskapslagen om besiktning och registrering av fordon skall i fordonsregistret för varje fordon antecknas användningsändamål samt begränsningar och villkor angående användning och registrering.

Enligt 2 § 1 mom. (ÅFS 2012:12) i landskapsförordningen om skolskjuts ska sittplatserna i en personbil (kategori M1) eller i en buss med en totalvikt under fem ton (kategori M2) som används för skolskjutsning vara utrustade med trepunktsbälte.

Enligt 2 § 4 mom. i samma landskapsförordning får i en bil förutom föraren transporteras högst så många passagerare som motsvarar det i registret antecknade antalet sittplatser. Om bilen är utrustad med trepunktsbälten som är godkända för skoltransporter, får antalet passagerare på ett säte eller en rad säten vara högst:

Enligt 2 § 5 mom. i landskapsförordningen får på sittplatser som är belägna bredvid varandra dock inte sitta flera än tre passagerare.

Enligt 2 § 6 mom. får i en personbil som är registrerad för en förare och åtta passagerare på varje sittplats som är minst 70 centimeter bred, med undantag för platsen bredvid föraren, transporteras två passagerare som får plats där. Det totala antalet passagerare får således vara 13, om alla passagerare är under 13 år vid läsårets början, i övriga fall 12.

Enligt 2 § 8 mom. i landskapsförordningen är det förbjudet att använda den rad säten som finns längst bak i en personbil för skol- och dagvårdstransporter, om sätena är monterade med ryggen mot färdriktningen.

I 8 § i landskapsförordningen föreskrivs bland annat att fordonet innan det tas i bruk måste besiktigas för ändamålet av motorfordonsbyrån.

I Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter föreskrivs om medlemsstaternas skyldighet att iaktta ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter.

Enligt första stycket i artikel 1.9 i direktivet hänförs till tekniska föreskrifter tekniska specifikationer och andra krav, inbegripet tillämpliga administrativa bestämmelser, som är rättsligt eller faktiskt tvingande vid saluföring eller användning i en medlemsstat eller en större del därav, samt – med undantag av dem som anges i artikel 10 – medlemsstaternas lagar och andra författningar som förbjuder tillverkning, import, saluföring eller användning av produkten.

Enligt andra stycket i artikel 1.9 omfattar de tekniska föreskrifter som är faktiskt tvingande en medlemsstats lagar och andra författningar som hänvisar antingen till tekniska specifikationer eller andra krav eller till yrkesetiska regler eller gott affärsskick som i sin tur hänvisar till tekniska specifikationer eller andra krav vars efterlevnad förutsätts vara i överensstämmelse med de skyldigheter som är fastställda i de ovan nämnda lagarna och andra författningarna.

Enligt artikel 8.1 ska medlemsstaterna, om inte annat följer av artikel 10 i samma direktiv, omedelbart till kommissionen överlämna alla utkast till tekniska föreskrifter, såvida inte föreskriften utgör endast en överföring av den fullständiga texten till en internationell eller europeisk standard, då det är tillräckligt med information om den aktuella standarden.

Enligt artikel 10.1 ska bland annat artikel 8 inte tillämpas på de lagar och andra författningar i medlemsstaterna eller de frivilliga överenskommelser genom vilka medlemsstaterna uppfyller de bindande gemenskapsrättsakter som leder till att tekniska specifikationer antas.

Enligt det första skälet till kommissionens direktiv 2000/3/EG om anpassning till den tekniska utvecklingen av rådets direktiv 77/541/EEG om bilbälten och fasthållningsanordningar i motorfordon är direktiv 77/541/EEG ett av särdirektiven om det EG-typgodkännandeförfarande som har fastställts genom direktiv 70/156/EEG. Enligt det andra skälet till direktivet är det mot bakgrund av den tekniska utvecklingen möjligt att förbättra skyddet för passagerare genom att kräva att trepunktsbälten med upprullningsdon monteras på alla sittplatser i motorfordon i kategori M1.

Enligt bilaga 15 – Tabell över minimikrav på bilbälten och upprullningsdon – till direktiv 2000/3/EG ska samtliga framåtvända säten i fordon i fordonskategori M1 vara utrustade med trepunktsbälten. Bakåtvända säten kan vara försedda med sådana höftbälten som närmare preciseras i bilagan.

Enligt artikel 2.2 i direktiv 2000/3/EG får medlemsstaterna från och med 1.10.2001 inte längre bevilja EG-typgodkännande och får vägra nationellt typgodkännande för en typ av motorfordon om kraven i direktiv 77/541/EEG i dess lydelse enligt direktivet 2000/3/EG, vad gäller skyddsanordningar för barn och montering av bilbälten på alla sittplatser i motorfordon i kategori M1, inbegripet inbyggda skyddsanordningar för barn, inte är uppfyllda. Kraven i fråga om trepunktsbälten på samtliga sittplatser i fordon i kategori M1 ska dock gälla från och med 1.4.2002.

Enligt bestämmelserna i 18 § 21 punkten och 21 § 1 mom. i självstyrelselagen för Åland har Ålands landskapsregering behörighet att med stöd av bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar om vägtrafiken i landskapet.

Enligt 80 § 1 mom. i Finlands grundlag ska genom lag dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag.

Enligt 21 § 1 mom. i självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag skall dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag.

Riksdagens grundlagsutskott har flera gånger framhållit att det är grundlagsutskottets vedertagna praxis att frågan om delegering av lagstiftningsmakt i allmänhet bör bedömas utifrån hur exakt och noggrant avgränsad fullmaktsbestämmelsen är (t.ex. GrUU 28/2000 rd och GrUU 19/2002 rd). Grundlagsutskottet har också upprepade gånger framhållit att bestämmelserna i 80 § 1 mom. i grundlagen också inskränker befogenheten att utfärda förordningar (GrUU 28/2000 rd) och direkt begränsar tolkningen av bemyndigandebestämmelserna och innehållet i de bestämmelser som utfärdas med stöd av dem (t.ex. i GrUU 48/2001 rd). Utskottet har bland annat i sitt utlåtande GrUU 40/2002 rd om regeringens proposition med förslag till fordonslag och lagar som har samband med den konstaterat att genom förordning av statsrådet eller ett ministerium är det inte möjligt att utfärda allmänna rättsregler till exempel om grunderna för individens rättigheter eller skyldigheter eller om frågor som enligt grundlagen hör till området för lagen.

Eftersom landskapsregeringen har anfört att landskapsförordningen om skolskjutsning utfärdats med stöd av det bemyndigande att utfärda förordning som ingår i 63 § i vägtrafiklagen, gäller det att avgöra om detta bemyndigande till sitt innehåll varit tillräckligt exakt och noggrant avgränsat. Vidare gäller det att genom tolkning av bestämmelsen i förordningen fastställa om bestämmelsens innehåll är sådant att det omfattar även rätt att genom landskapsförordning utfärda bestämmelser om utrustning hos de fordon som ska få användas för sådan skolskjutsning som avses i landskapsförordningen om skolskjutsning och om hur många barn som vid sådan transport samtidigt får transporteras i fordonet.

Vid avgörandet av nyss nämnda frågor ska också beaktas att riksdagens grundlagsutskott framhållit att ett bemyndigande i lag att utfärda närmare föreskrifter kan ge möjlighet att genom förordning utfärda bestämmelser av teknisk art. I sitt utlåtande med anledning av regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om djursjukdomar och till vissa lagar som har samband med den (GrUU 1/2013 rd) konstaterade grundlagsutskottet följande:

På samma sätt har utskottet bedömt frågan i sitt utlåtande med anledning av regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om en marknadsordning för jordbruksprodukter (GrUU 45/2012 rd):

Bestämmelser av teknisk art grundar sig numera ofta på internationella regelverk som blir direkt tillämpliga. Detta framgår bland annat i den allmänna motiveringen till regeringens proposition RP 119/2014 rd till riksdagen med förslag till lagar om ändring av fordonslagen, vägtrafiklagen och 3 § i bilskattelagen. I propositionen konstateras följande:

EU strävar efter att effektivisera sin lagberedning. Detta gäller också lagstiftningen om fordon. Tyngdpunkten inom beredningen av lagstiftningen ligger nu för tiden mer än tidigare på UNECE i Genève. EU:s uppgift har i betydande utsträckning blivit att genomföra de bestämmelser som UNECE har godkänt och allt mer också att direkt tillämpa dem genom hänvisningsteknik. I EU bereds tekniska bestämmelser, dvs. ärenden av liten politisk betydelse, allt mer direkt på expertnivån i framtiden. Dessutom utfärdas EU:s bestämmelser om fordon oftare än tidigare som förordningar som är direkt tillämpliga i medlemsstaterna och inte som direktiv. EU:s förordningar förutsätter endast i liten utsträckning nationellt genomförande.

I propositionen konstateras vidare:

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att vid bedömningen av vilka bestämmelser Ålands landskapsregering med stöd av 63 § i vägtrafiklagen för landskapet Åland kan ge närmare bestämmelser om genom landskapsförordning ska i enlighet med 80 § 1 mom. i Finlands grundlag och 21 § 1 mom. i självstyrelselagen för Åland granskas om bemyndigandet i bestämmelsen gäller rätt att utfärda bestämmelser om något som gäller grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag.

$18f

Ålands förvaltningsdomstol borde således inte ha upphävt motorfordonsbyråns beslut på den grunden att bemyndigandet i nämnda 63 § inte skulle ha omfattat ovan nämnd behörighet för Ålands landskapsregering och således inte heller lämnat bestämmelserna i landskapsförordningen om skolskjutsning utan tillämpning i ärendet till den del som de enligt förvaltningsdomstolen resulterar i ett färre antal registrerade sittplatser för skolelever än vad som varit gällande enligt den tidigare landskapsförordningen om skolskjutsning.

De bestämmelser som landskapsregeringen genom nämnda förordning utfärdat om fordonets utrustning ska dock även anses vara sådana tekniska föreskrifter som avses i artikel 1.9 i direktivet 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter.

Enligt meddelande från Ålands landskapsregering har landskapsregeringen inte förrän den antagit landskapsförordningen om skolskjutsning på det sätt som föreskrivs i artikel 8.1 i direktivet 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter till kommissionen lämnat utkastet till nämnda landskapsförordning som ett i nämnda artikel avsett utkast till tekniska föreskrifter.

Enligt artikel 10.1 i direktiv 98/34/EG ska artikel 8 dock inte tillämpas på författningar i medlemsstaterna genom vilka medlemsstaterna uppfyller de bindande gemenskapsrättsakter som leder till att tekniska specifikationer antas.

Enligt artikel 2.2 i kommissionens direktiv 2000/3/EG har medlemsstaterna från 1.4.2002 fått vägra nationellt typgodkännande för en typ av motorfordon om kraven i direktiv 77/541/EEG i dess lydelse enligt direktiv 2003/3/EG vad gäller skyddsanordningar för barn och montering av bilbälten på alla sittplatser i fordon i kategori M1, inbegripet inbyggda skyddsanordningar för barn, inte är uppfyllda. Enligt bilaga 15 till direktivet 2000/3/EG innebär kraven i direktivet att alla framåtvända säten i motorfordon i fordonskategori M1 är försedda med trepunktsbälte.

Direktivet 2000/3/EG har gett medlemsstaternas myndigheter rörelsefrihet att utforma kraven på bilbälten i fordon som nationellt typgodkänns för att tas i bruk i medlemsstaten. I direktivet har således föreskrivits om de krav som får ställas. Enligt skälen till direktivet har syftet med direktivet varit att göra det möjligt för medlemsstaterna att förbättra skyddet för passagerare genom att kräva att trepunktsbälten med upprullningsdon monteras på alla sittplatser i fordon i kategori M1.

Genom bestämmelserna i landskapsförordningen om skolskjutsning har Ålands landskapsregering utfärdat bestämmelser om hur fordon i vilka barn i grundskola eller barnomsorg inom eller i anslutning till verksamheten transporteras ska vara utrustade med bilbälten, av vilken typ dessa bilbälten ska vara samt hur många barn som samtidigt ska få transporteras i fordonet vid sådan transport. Genom dessa bestämmelser i landskapsförordningen har landskapsregeringen således i enlighet med artikel 10.1 i direktivet 98/34/EG i syfte att förbättra skyddet för passagerare enligt direktivet 2000/3/EG uppfyllt bindande gemenskapsrättsakter som leder till att tekniska specifikationer antas.

I högsta förvaltningsdomstolen är det fråga om det krav på trepunktsbälten på samtliga sittplatser i fordonet som ställs i nämnda landskapsförordning om skolskjutsning och som leder till att antalet skolelever som samtidigt får färdas i fordonet har minskat från vad som tidigare hade godkänts. Då kravet på trepunktsbälten i landskapsförordningen motsvarar kravet i direktivet 2003/3/EG, ska landskapsförordningen inte lämnas utan avseende på den grunden att den inte har notifierats till Europeiska kommissionen enligt direktivet 98/34/EG.

Då Ålands förvaltningsdomstol i sitt överklagade beslut har lämnat landskapsförordningen om skolskjutsning utan tillämpning till den del som den resulterar i ett färre antal registrerade sittplatser för skolelever än vad som varit gällande enligt den tidigare förordningen, har förvaltningsdomstolen inte vidare prövat A:s besvärsgrunder om huruvida förordningens bestämmelser till sitt innehåll är förenliga med egendomsskyddet enligt grundlagen eller den åberopade EU-rättsliga sekundärlagstiftningen.

Både A och motorfordonsbyrån har yttrat sig om ovannämnda frågor i förvaltningsdomstolen och i högsta förvaltningsdomstolen. För undvikande av ytterligare dröjsmål i ärendet prövar högsta förvaltningsdomstolen de besvärsgrunder som A anfört i förvaltningsdomstolen och som förvaltningsdomstolen inte har prövat.

Enligt 10 § 1 mom. i landskapslagen om besiktning och registrering av fordon ska en i fordonsregistret införd personbil årligen kontrollbesiktas. Enligt 9 § 1 mom. i samma lag ska vid besiktningen kontrolleras bland annat om de uppgifter som antecknats i fordonsregistret angående fordonet är riktiga.

Den omständigheten att ett fordon vid tidigare kontrollbesiktning godkänts för ett visst användningsändamål, såsom skolskjutsning enligt landskapsförordningen om skolskjutsning, skapar inte någon rätt för ägaren av fordonet att få fordonet godkänt för sådan användning även vid en senare kontrollbesiktning om fordonet inte uppfyller de krav som i de vid kontrollbesiktningen gällande bestämmelserna ställs på ett fordon för att det ska få användas för ett sådant särskilt ändamål.

Följaktligen är det inte fråga om retroaktiv tillämpning av en författning när vid kontrollbesiktning tillämpas nya gällande bestämmelser om de förutsättningar som ett fordon måste uppfylla för att få användas för skolskjutsning. Tillämpningen av bestämmelser om särskilda krav på fordon som används vid skolskjutsning innebär inte heller någon kränkning av bestämmelsen i 15 § 1 mom. i Finlands grundlag, enligt vilket vars och ens egendom är tryggad.

Tillämpningen av bestämmelserna innebär inte och kan inte heller innebära att ägaren förlorar sin rätt att förfoga över fordonet och begränsar inte oskäligt hans förmåga att använda det såsom ett fordon i klass M1.

A har i sina besvär i förvaltningsdomstolen inte anfört skäl för att bestämmelserna i landskapsförordningen om skolskjutsning skulle ha tillämpats felaktigt när motorfordonsbyrån på Åland vid kontrollbesiktningen av hans fordon ÅLG-249 fattat det överklagade beslutet 9.8.2012. Den omständigheten att A senare i högsta förvaltningsdomstolen anfört att inga säten i bilen varit vända med ryggen i färdriktningen eller att, såsom motorfordonsbyrån anfört, fordonet senare blivit över tio år gammalt och således inte längre uppfyller kraven i 8 § i landskapsförordningen om skolskjutsning, ger inte anledning till en annan bedömning av saken.

Med anledning av vad som anförts ovan ska Ålands förvaltningsdomstols beslut upphävas, A:s besvär i förvaltningsdomstolen avslås, motorfordonsbyråns på Åland besvär i högsta förvaltningsdomstolen bifallas och motorfordonsbyråns beslut 9.8.2012 sättas i kraft för den besiktningsperiod som kontrollbesiktningen har avsett.

Med beaktande av hur ärendet har slutat samt 74 § i förvaltningsprocesslagen får A själv bära sina rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Niilo Jääskinen, Eija Siitari, Alice Guimaraes-Purokoski, Outi Suviranta och Maarit Lindroos. Föredragande Freja Häggblom.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att bemyndigandet att utfärda förordning i 63 § i vägtrafiklagen för landskapet Åland var tillräckligt exakt och klart avgränsat. Ålands landskapsregering hade genom landskapsförordning kunnat ställa som krav att fordon som används för skolskjutsning ska ha trepunktsbälten på samtliga säten. Bestämmelserna ansågs, när hänsyn även togs till riksdagens grundlagsutskotts utlåtandepraxis, till följd av bland annat sin tekniska art inte gälla grunderna för individens rättigheter och skyldigheter eller frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen för Åland i övrigt hör till området för lag på det sätt som avses i 80 § 1 mom. i Finlands grundlag eller 21 § 1 mom. i självstyrelselagen för Åland. Ålands förvaltningsdomstol borde således inte ha lämnat bestämmelserna i landskapsförordningen om skolskjutsning utan tillämpning på den grunden att bemyndigandet skulle ha varit otillräckligt.

Bestämmelserna i landskapsförordningen om skolskjutsning innebar verkställighet av bindande rättsregler i kommissionens direktiv 2000/3/EG, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 10.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG. Till den del som det var fråga om i högsta förvaltningsdomstolen skulle landskapsförordningen inte lämnas utan avseende på den grunden att den inte hade notifierats till Europeiska kommissionen och direktivet 98/34/EG förhindrade inte tillämpning av landskapsförordningen på en personbil som har tagits i bruk 1.9.2003.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde Ålands förvaltningsdomstols beslut, avslog besvären i förvaltningsdomstolen och satte för den besiktningsperiod som beslutet gällde i kraft Ålands motorfordonsbyrås beslut, i vilket landskapsförordningen om skolskjutsning tillämpats.

Finlands grundlag 80 § 1 mom.

Självstyrelselagen för Åland 18 § 21 och 22 punkten samt 21 § 1 mom.

Kommissionens direktiv 2000/3/EG om anpassning till den tekniska utvecklingen av rådets direktiv 77/541/EEG om bilbälten och fasthållningsanordningar i motorfordon

Beslut som överklagas

Ärendets bakgrund

Motorfordonsbyrån på Åland

Ålands förvaltningsdomstol

Ärendets tidigare handläggning

Motorfordonsbyrån

Förvaltningsdomstolens avgörande

Avgörandets motivering

Vägtrafiklagen och fordonslagen

Landskapsförordningen om skolskjutsning

Tabell

Landskapslagen om besiktning och registrering av fordon

Rättstvisten tillhands

Bedömning av landskapets lagstiftningsbehörighet

Slutsats angående tillämpning av landskapsförordningen

Ärendet har avgjorts av förvaltningsdomstolens ledamöter Emil Waris, som även har föredragit ärendet, samt Kristina Fagerlund och Pia Jacobsson.

Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen

A

Ålands landskapsregering

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Skälen till högsta förvaltningsdomstolens avgörande

1. Huvudsaken

1.1. Tillämplig rikslagstiftning och landskapslagstiftning

1.2. Europeiska unionens regelverk

1.3. Juridisk bedömning

2. Rättegångskostnader

1.1.1 Bestämmelser som reglerar Ålands landskapsregerings behörighet att utfärda förordningar som berör vägtrafiken i landskapet

1.1.2 Landskapslagstiftning om besiktning och kontrollbesiktning av fordon

1.1.3 Bestämmelser i landskapsförordningen (ÅFS 2008:140) om skolskjutsning

1.2.1 Europaparlamentets och rådets direktiv om informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter

1.2.2 Kommissionens direktiv 2000/3/EG

1.3.2 Ålands landskapsregerings notifieringsskyldighet

1.3.3 A:s övriga besvärsgrunder i förvaltningsdomstolen

1.3.4 Slutsats