KHO:2022:49 – Hallintolainkäyttö

Viranhaltija oli rajoittanut 12 vuotta täyttäneen A:n yhteydenpitoa. Huoltajat valittivat päätöksestä hallinto-oikeuteen. Hallinto-oikeus katsoi, että A:n yhteydenpidon rajoittamiselle oli lainmukaiset perusteet, mutta päätöstä oli pidettävä lainvastaisena, koska viranhaltijalla ei ollut ollut toimivaltaa päättää yhteydenpidon rajoittamisesta. Koska yhteydenpidon rajoittamista koskevan päätöksen voimassaolo oli päättynyt, hallinto-oikeus totesi lausumisen asiassa enemmälti raukeavan. A haki valituslupaa ja valitti päätöksestä korkeimpaan hallinto-oikeuteen.

1. Korkeimman hallinto-oikeuden oli ensin otettava kantaa siihen, oliko hallinto-oikeuden päätös valituskelpoinen. Hallinto-oikeus oli tutkinut asian ja ottanut kantaa viranhaltijan päätöksen lainmukaisuuteen. Hallinto-oikeus oli tältä osin ratkaissut asian oikeudenkäynnistä hallintoasioissa annetun lain 106 §:ssä tarkoitetulla tavalla. Päätös oli siten valituskelpoinen.

2. Seuraavaksi oli otettava kantaa siihen, oliko A:lla oikeus hakea valituslupaa ja valittaa päätöksestä korkeimpaan hallinto-oikeuteen. Lastensuojelulain nojalla A:lla oli valitusoikeus, vaikka hän ei ollut huoltajiensa ohella valittanut viranhaltijan päätöksestä hallinto-oikeuteen. Korkein hallinto-oikeus katsoi, että koska hallinto-oikeus oli ottanut kantaa päätöksen asiasisällön lainmukaisuuteen, A:lla oli asiassa oikeussuojan tarve siitä huolimatta, että hallinto-oikeus oli todennut, että viranhaltijan päätös oli lainvastainen tämän puuttuvan toimivallan vuoksi.

3. Kun hallinto-oikeus oli katsonut, että hallintopäätöksen oli tehnyt viranhaltija, jolla ei ollut tähän toimivaltaa, hallinto-oikeuden olisi tullut tällä perusteella kumota pätemätön päätös. Hallinto-oikeuden ei olisi tullut ottaa kantaa pätemättömän päätöksen asiasisältöön eikä todeta, että lausuminen asiassa enemmälti raukeaa. Korkein hallinto-oikeus kumosi hallinto-oikeuden ja viranhaltijan päätökset A:n valituksen johdosta.

Laki oikeudenkäynnistä hallintoasioissa 81 §, 106 § ja 109 § 1 momentti

Lastensuojelulaki 21 § ja 89 § 3 ja 5 momentti

KHO 2017:102

KHO 12.2.1996 taltionumero 376, KHO 30.4.2009 taltionumero 1068

Seloste on kokonaisuudessaan ruotsinkielisellä päätössivustolla.

Tjänsteinnehavaren hade begränsat tolv år fyllda A:s kontakter. Vårdnadshavarna besvärade sig över beslutet till förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen yttrade att det fanns lagenliga grunder för begränsning av A:s kontakter, men att beslutet var lagstridigt på grund av att tjänsteinnehavaren inte hade befogenhet att begränsa kontakterna. Förvaltningsdomstolen yttrade att eftersom tiden som beslutet gällde hade löpt ut, förföll givande av vidare yttrande i ärendet. A ansökte om besvärstillstånd och anförde besvär hos högsta förvaltningsdomstolen.

1. Högsta förvaltningsdomstolen hade först att avgöra huruvida förvaltningsdomstolens beslut var överklagbart. Förvaltningsdomstolen hade prövat ärendet och tagit ställning till lagenligheten av tjänsteinnehavarens beslut. Till denna del hade förvaltningsdomstolen avgjort ärendet på det sätt som avses i 106 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Beslutet var således överklagbart.

2. Högsta förvaltningsdomstolen hade vidare att avgöra huruvida A hade rätt att ansöka om besvärstillstånd och anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Tolv år fyllda A hade själv inte anfört besvär hos förvaltningsdomstolen över tjänsteinnehavarens beslut, men det hade hans vårdnadshavare gjort. A hade på basis av gällande barnskyddslag besvärsrätt, trots att A inte vid sidan av sina vårdnadshavare hade besvärat sig till förvaltningsdomstolen. Trots att förvaltningsdomstolen redan hade konstaterat att tjänsteinnehavarens beslut var lagstridigt på grund av att tjänsteinnehavaren saknat befogenhet att avgöra saken ansåg högsta förvaltningsdomstolen att A hade behov av rättsskydd i ärendet, eftersom förvaltningsdomstolen också uttalat sig om beslutets innehållsmässiga lagenlighet.

3. Då förvaltningsdomstolen ansåg att förvaltningsbeslutet hade tagits av en tjänsteinnehavare som saknade befogenhet borde förvaltningsdomstolen ha upphävt det ogiltiga beslutet på denna grund. Förvaltningsdomstolen borde inte ha tagit ställning till det ogiltiga beslutets innehåll eller yttrat att givande av vidare yttrande i ärendet förföll. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde på A:s besvär förvaltningsdomstolens och tjänsteinnehavarens beslut.

Lag om rättegång i förvaltningsärenden 81 §, 106 § och 109 § 1 mom.

Barnskyddslag 21 § samt 89 § 3 och 5 mom.

HFD 2017:102

HFD 12.2.1996 liggarnummer 376, HFD 30.4.2009 liggarnummer 1068

Beslut som ändringssökandet gäller

Vasa förvaltningsdomstol 13.7.2021 nummer 21/0277/4

Ärendets tidigare handläggning

har 30.11.2020 beslutat att begränsa A:s (f. 2006) kontakter på det sätt som framgår av beslutet under tiden 1.12.2020 — 31.1.2021.

har besvärat sig över beslutet.

Förvaltningsdomstolens avgörande

har ansett att det har funnits lagenliga grunder för begränsning av kontakterna. Beslutet har emellertid varit lagstridigt på grund av att tjänsteinnehavaren, i de förhållanden som rådde vid beslutstillfället, har saknat behörighet att avgöra saken. Förvaltningsdomstolen har ansett att givande av vidare yttrande i ärendet förfaller emedan tiden för begränsningsbeslutet löpt ut.

Barnskyddslagen 13 § 1 — 3 mom., 62 § och 63 § 2 mom.

Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen

har anhållit om besvärstillstånd för att söka ändring i förvaltningsdomstolens beslut. I sina besvär har han bland annat yrkat att förvaltningsdomstolens beslut upphävs.

Ändringssökanden har motiverat sina besvär på bland annat följande sätt:

Beslutet om begränsning av kontakterna saknar grund. Förvaltningsdomstolens beslut strider mot fakta i ärendet samt mot barnets bästa.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd och prövar ärendet.

Förvaltningsdomstolens och socialarbetarens beslut upphävs.

Högsta förvaltningsdomstolen har först att avgöra huruvida förvaltningsdomstolens beslut är överklagbart.

Enligt 106 § i

Tjänsteinnehavaren har begränsat ändringssökandens kontakter med stöd av barnskyddslagen.

Förvaltningsdomstolen yttrade att det fanns lagenliga grunder för begränsning av kontakterna, men att beslutet var lagstridigt på grund av att tjänsteinnehavaren inte hade befogenhet att begränsa kontakterna. Eftersom tiden som beslutet gällde hade löpt ut, ansåg förvaltningsdomstolen att givande av vidare yttrande i ärendet förfaller.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att förvaltningsdomstolen har prövat ärendet och tagit ställning till lagenligheten av tjänsteinnehavarens beslut. Till denna del har förvaltningsdomstolen avgjort ärendet på det sätt som avses i 106 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Beslutet är således överklagbart.

Enligt 21 § i

har ett barn som fyllt 12 år vid sidan av vårdnadshavaren eller någon annan laglig företrädare rätt att föra sin talan i ett barnskyddsärende som gäller barnet självt.

Enligt 89 § 3 mom. i barnskyddslagen får i ett ärende som gäller sådan begränsning av kontakter som avses i 63 § ändring sökas av barnets vårdnadshavare samt av den vars kontakter till barnet har begränsats genom beslutet.

Enligt 5 mom. i samma paragraf får ett barn som fyllt 12 år utöver vad som föreskrivs i paragrafens 1 — 4 mom. särskilt söka ändring i barnskyddsärenden som gäller barnet självt.

Enligt 109 § 1 mom. i

får besvär över ett beslut av en förvaltningsdomstol anföras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet samt av den som har besvärsrätt enligt särskilda bestämmelser i lag.

Tolv år fyllda A har själv inte anfört besvär hos förvaltningsdomstolen över tjänsteinnehavarens beslut, men det har hans vårdnadshavare gjort.

Enligt vedertagen praxis har som huvudregel endast en part som överklagar ett beslut hos förvaltningsdomstolen rätt att ansöka om besvärstillstånd och anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen om förvaltningsdomstolen avslår besvären.

Då det gäller barnskyddsärenden har högsta förvaltningsdomstolen i sin praxis ansett att ett barn som har rätt att föra sin talan också har rätt att söka ändring i förvaltningsdomstolens beslut även om barnet självt inte har besvärat sig till förvaltningsdomstolen vid sidan av sin vårdnadshavare eller annan laglig företrädare (se högsta förvaltningsdomstolens som korta referat publicerade beslut HFD 12.2.1996 liggarnummer 376 gällande omhändertagande enligt den gamla barnskyddslagen och HFD 30.4.2009 liggarnummer 1068 gällande avslutande av omhändertagande och ändring av platsen för vård utom hemmet enligt den gamla barnskyddslagen).

Om barnets rätt att föra talan och rätten att söka ändring föreskrivs i 21 § respektive 89 § 5 mom. i barnskyddslagen. Med beaktande av dessa bestämmelser anser högsta förvaltningsdomstolen att ändringssökanden har rätt att ansöka om besvärstillstånd och anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, trots att han inte vid sidan av sina vårdnadshavare besvärade sig till förvaltningsdomstolen.

Trots att förvaltningsdomstolen redan har konstaterat att tjänsteinnehavarens beslut var lagstridigt på grund av att tjänsteinnehavaren saknat befogenhet att avgöra saken anser högsta förvaltningsdomstolen att ändringssökanden har behov av rättsskydd i ärendet, eftersom förvaltningsdomstolen också uttalade sig om beslutets innehållsmässiga lagenlighet.

Till sist har högsta förvaltningsdomstolen att avgöra hur ärendet ska sluta.

Enligt 81 § 1 mom. i

kan en förvaltningsdomstol bifalla eller avslå besvär eller helt eller delvis avvisa dem. I sitt beslut kan domstolen

1) vidmakthålla det överklagade beslutet,

2) upphäva det överklagade beslutet,

3) återförvisa ärendet för ny behandling,

4) ändra det överklagade beslutet, eller

5) överföra besvären till en behörig myndighet eller domstol.

Enligt 2 mom. i samma paragraf ska domstolen avvisa besvären, om

1) domstolen inte är behörig att pröva besvären,

2) det inte är fråga om ett överklagbart beslut,

3) överklagande genom besvär har förbjudits i lag,

4) ändringssökanden inte har besvärsrätt,

5) besvären inte har anförts inom föreskriven tid,

6) det kvarstår brister i besvären, trots att ändringssökanden har getts tillfälle att komplettera dem, eller

7) det finns något annat motsvarande skäl till att avvisa besvären.

Enligt paragrafens 3 mom. avskrivs ärendet om besvären återtas eller om det finns andra motsvarande skäl till det.

Högsta förvaltningsdomstolen har ovan konstaterat att förvaltningsdomstolen har prövat ärendet och tagit ställning till lagenligheten av tjänsteinnehavarens beslut. Eftersom förvaltningsdomstolen ansåg att förvaltningsbeslutet hade fattats av en tjänsteinnehavare som saknade befogenhet borde förvaltningsdomstolen ha upphävt det ogiltiga beslutet på denna grund (se till exempel årsboksavgörandet HFD 2017:102). Förvaltningsdomstolen borde inte ha tagit ställning till det ogiltiga beslutets innehåll eller yttrat att givande av vidare yttrande i ärendet förfaller.

På dessa grunder upphävs förvaltningsdomstolens och socialarbetarens beslut.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Outi Suviranta, Janne Aer, Petri Helander, Monica Gullans och Juha Lavapuro. Föredragande Jenny Rebold.

B

A

Förvaltningsdomstolen

Rättsnormer som förvaltningsdomstolen har tillämpat

Ärendet har avgjorts av förvaltningsdomstolens ledamöter Jan-Erik Salo, som även har föredragit ärendet, samt Sari Nielsen och Susanna Åman-Back.

Beslutsskälen

1. Överklagbarhet

2. Besvärsrätt

barnskyddslagen

lagen om rättegång i förvaltningsärenden

3. Hur ärendet slutar