KHO:2022:66 – Kiinteä muinaisjäännös

Ahvenanmaan maakunnan hallitus oli vahvistanut päätöksellään kiinteän muinaisjäännöksen rajat. Rajaukseen sisältyivät viiden talon perustukset ja kaivo sekä niiden välinen maa-alue. Muinaisjäännöksen alue oli merkitty päätöksen liitteenä olleeseen karttaan. Päätöksen mukaan muinaisjäännöksen laatu tai merkitys taikka sen sijainti suhteessa ympäristöönsä ei vaatinut erityisen suoja-alueen määräämistä.

Korkeimmassa hallinto-oikeudessa oli kyse siitä, voitiinko erillään sijaitsevia jäännöksiä pitää maakunnan muinaismuistolain mukaan sellaisena toiminnallisena kokonaisuutena, joka tuli ottaa huomioon kiinteän muinaisjäännöksen rajoja vahvistettaessa. Korkein hallinto-oikeus katsoi ottaen huomioon jäännösten alkuperäisen käyttötarkoituksen ja niiden väliset suhteellisen lyhyet etäisyydet, että kiinteään muinaisjäännökseen kuului myös jäännösten välinen maa-alue.

Maakunnan hallituksen päätös ei ollut Ahvenanmaan itsehallintolain 25 §:n 2 momentissa tarkoitetulla tavalla lainvastainen.

Maakunnan muinaismuistolaki 1 § 1 momentti, 2 § 1 momentti 5 kohta ja 2 momentti, 4 § sekä 5 § 2 ja 3 momentti

Ahvenanmaan maakunnan hallintolaki 39 § 1 momentti 3 kohta ja 40 § 1 momentti

Ahvenanmaan itsehallintolaki 25 § 2 momentti

Asian ovat ratkaisseet oikeusneuvokset Riitta Mutikainen, Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Taina Pyysaari ja Robert Utter. Asian esittelijä Pekka Kemppainen.

Seloste on kokonaisuudessaan ruotsinkielisellä päätössivustolla.

Ålands landskapsregering hade med sitt beslut fastställt gränserna för en fast fornlämning. Gränserna omfattade fem husgrunder och en brunn samt jordområdet mellan dem. Fornlämningsområdet hade markerats på en karta som hade bifogats beslutet. Enligt beslutet fanns det inte något i fornlämningens art och betydelse eller i fornlämningens fysiska relation till lämningens omedelbara omgivning som krävde ett särskilt skyddsområde för fornlämningen.

Vid högsta förvaltningsdomstolen var det fråga om huruvida separata lämningar enligt landskapslagen om fornminnen kunde betraktas som en funktionell helhet vid fastställande av gränserna för en fast fornlämning. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg med beaktande av lämningarnas ursprungliga användningsändamål och de relativt korta avstånden mellan dem att den fasta fornlämningen omfattade även jordområdet mellan lämningarna.

Landskapsregeringens beslut var inte lagstridigt på det sätt som avses i 25 § 2 mom. i självstyrelselagen.

Landskapslagen om fornminnen 1 § 1 mom., 2 § 1 mom. 5 punkt och 2 mom., 4 § och 5 § 2 och 3 mom.

Förvaltningslagen för landskapet Åland 39 § 1 mom. 3 punkt och 40 § 1 mom.

Självstyrelselagen för landskapet Åland 25 § 2 mom.

Beslut som överklagas

Ålands landskapsregering 22.6.2021 nr 2021/4172

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Besvären avslås.

A:s yrkande på gottgörelse för dröjsmål vid rättegång avslås.

Ärendets bakgrund

(1)

har med sitt överklagade beslut på eget initiativ och i enlighet med 5 § 2 mom. i landskapslagen om fornminnen (nedan

) fastställt gränserna för fast fornlämning Ec 7.17 på fastigheten 43-407-7-51 i Eckerö kommun. Fornlämningens gränser har markerats på en karta som bifogats beslutet. Fastigheten ägs av A.

Landskapsregeringen har angett bland annat följande skäl för sitt beslut:

(2) Landskapsregeringen har under 2021 genomfört en arkeologisk besiktning av fast fornlämning Ec 7.17 samt utifrån resultaten från besiktningen bedömt fornlämningens karaktär och omfattning. Fast fornlämning Ec 7.17 utgörs av fem husgrunder och en brunn, vilka är lämningar efter ett saltsjuderi, det enda kända på Åland. Fornlämningar är fredade enligt 1 § i fornminneslagen. Till fast fornlämning hör enligt 4 § i samma lag sådant jordområde, som erfordras för att fornlämningen skall kunna bevaras samt för att med hänsyn till fornlämningens art och betydelse nödvändigt utrymme (skyddsområde) beredes däromkring.

(3) Museiverket har i sitt utlåtande inte haft något att anmärka angående landskapsregeringens förslag till gränser av fast fornlämning Ec 7.17.

(4) Fastighetsägaren har yttrat att fyra av de fem husgrunderna kan skyddas på ett tillräckligt sätt genom att själva grunderna skyddas. Markområdet mellan grunderna behöver inte skyddas. De övriga objekten som har markerats på den karta som bifogats hörandebrevet utgör inte fornlämningar eftersom de inte ingår i den beskrivning som har intagits i fornlämningsregistret.

(5) Landskapsregeringen har bedömt att fornlämningens gränser endast kan fastställas så att de motsvarar resultaten från den arkeologiska besiktningen år 2021. Det finns inte något i fornlämningens art och betydelse eller i fornlämningens fysiska relation till lämningens omedelbara omgivning som kräver att ett särskilt utrymme bereds som ett skyddsområde.

(7) Därtill har fastighetsägaren yrkat på ersättning för sina kostnader i ärendet. Lagstöd för att betala ersättning för handläggningskostnader i ett förvaltningsärende fanns inte.

Yrkanden och utredningar i högsta förvaltningsdomstolen

(8)

har i sina besvär i första hand yrkat att landskapsregeringens beslut ska upphävas och att ärendet till följd av lis pendens ska lämnas därhän. A har i andra hand yrkat att landskapsregeringens beslut ändras så att gränsen för den aktuella fasta fornlämningen bestäms så att endast de fyra gamla husgrunderna omfattas av fornminnet medan övriga områden inte omfattas, varvid gränserna för fornminnet bestäms på det sättet som har markerats på den till besvären bifogade kartan. A har även yrkat att landskapsregeringen åläggs att ersätta hans kostnader i ärendet jämte laga ränta.

Ändringssökanden har motiverat sina besvär på bland annat följande sätt:

(9) Landskapsregeringen har 6.9.2019 avslagit A:s ansökan om rubbning av fast fornlämning Ec 7.17 och 3.4.2020 hans ansökan om ersättning för den olägenhet som fornlämningen orsakar. A har därefter i Ålands tingsrätt genom en talan mot landskapsregeringen yrkat på ersättning i enlighet med 12 § 2 mom. i fornminneslagen. Det i tingsrätten anhängiga ärendet innebär att samma ärende inte kan prövas eller på annat sätt handläggas i landskapsregeringen (lis pendens). Tingsrätten bör kunna utgå från att det beslut som utgör grund för rättegången i tingsrätten inte ändras medan rättegången pågår.

(10) Fornlämningarna utgör i en lekmans ögon stenhögar. Mellan dessa stenhögar finns fastighetens enda logiska och goda byggplats. Denna omständighet framgår av fastighetsmäklarnas utlåtanden som bifogats besvären. De gamla grunderna kan skyddas på ett tillräckligt sätt genom att själva grunderna (stenhögarna) skyddas. De övriga objekten som har markerats på den karta som bifogats landskapsregeringens beslut utgör inte fornlämningar eftersom de inte ingår i den beskrivningen som har intagits i fornlämningsregistret. Omfattningen av fornlämningen bör begränsas så att den inte föranleder markägaren större förfång eller men än det som är absolut nödvändigt.

(11)

har i sin förklaring yrkat att högsta förvaltningsdomstolen förkastar ändringssökandens besvär och yrkande på ersättning av rättegångskostnader och till stöd för sina yrkanden anfört bland annat följande:

(12) Det ankommer tingsrätten att avgöra om landskapsregeringens beslut att avslå ändringssökandens anhållan om att få rubba fornlämningarna berättigar sökanden att erhålla ersättning av landskapet. Ålands tingsrätt är dock inte behörig att avgöra frågan om fornlämningens utbredning.

(14) Vid gränsbestämningen har beaktats fornlämningens karaktär, att det är fråga om en forntida bo- och arbetsplats, med beaktande av att förutom själva saltsjuderierna består fornlämningen av grunderna efter byggnader som tillhört anläggningen. Det är således fråga om en arkeologisk helhet, ej enbart enskilda fornlämningar.

(15) Fornlämningar är skyddade direkt genom lag. En anteckning i fornlämningsregistret är enbart en administrativ åtgärd av informativ karaktär.

(16) Förevarande process är inte förorsakad av felaktighet i landskapsregeringens förfarande.

(17)

har i sitt genmäle anfört bland annat följande:

(18) Landskapsregeringen har i sina beslut 6.9.2019 och 3.4.2020 konstaterat bland annat att ”fornlämningen täcker en yta på ca 1 000 m

vilket utgör 7 % av fastighetens totala yta.” Den ringa arealen visar att gräsmarken mellan grunderna inte ingick i fornlämningen så som den uppfattades av landskapsregeringen ännu i april 2020. Inkluderandet av också gräsmarken i fornlämningen skulle öka dess areal till ca 3 400 m

.

(19) A har också yrkat att finska staten ska erlägga honom 20 000 euro som gottgörelse för det dröjsmål som behandlingen av ärendet har inneburit fr.o.m. år 2007 då han hos landskapsregeringen först anhöll om tillstånd att rubba fornlämningen.

Skälen till högsta förvaltningsdomstolens avgörande

1. Huvudsaken

1.1 Frågeställning

(20) Ålands landskapsregering har med det överklagade beslutet fastställt gränserna för fast fornlämning Ec 7.17. Enligt beslutet omfattar fornlämningen förutom de husgrunder och den brunn som identifierats som fornminne även jordområdet mellan dem.

(21) I ärendet ska först med anledning av A:s besvär avgöras huruvida den ersättningstalan som A väckt hos Ålands tingsrätt påverkar handläggningen av detta besvärsärende.

(22) I ärendet ska därefter avgöras om landskapsregeringens beslut är lagstridigt på de av A framförda grunderna att det av beslutet inte framgår att jordområdet mellan lämningarna skulle vara en del av fast fornlämning Ec 7.17, att beslutet gäller även sådana lämningar som inte har intagits i fornlämningsregistret och att jordområdet mellan lämningarna inte är nödvändigt för att skydda fornlämningen.

1.2 Tillämpliga rättsregler

(23) Enligt 1 § 1 mom. i

(nedan

) är fasta fornlämningar fredade som minne av Ålands tidigare bebyggelse och historia.

(24) Enligt 2 § 1 mom. 5 punkten i fornminneslagen är fasta fornlämningar varaktigt övergivna bostadslämningar samt bo- och arbetsplatser från forna tider liksom bildningar, vilka uppkommit vid användning av sådana bostäder eller platser. Enligt 2 mom. i nämnda paragraf ska kända fasta fornlämningar i landskapet antecknas i ett register som landskapsregeringen för. Närmare bestämmelser om vilka uppgifter som ska antecknas i registret utfärdas av landskapsregeringen genom en landskapsförordning.

(25) Enligt 4 § 1 mom. i fornminneslagen hör till fast fornlämning sådant jordområde, som erfordras för att fornlämningen skall kunna bevaras samt för att med hänsyn till fornlämningens art och betydelse nödvändigt utrymme beredes däromkring. Enligt 2 mom. i samma paragraf benämnes område, varom i 1 mom. är stadgat, i nämnda lag skyddsområde.

(26) Om en fornlämnings gränser inte har fastställts vid fastighetsförrättning eller exproprierats ska landskapsregeringen enligt 5 § 2 mom. i fornminneslagen fastställa gränserna på eget initiativ eller på ansökan av fastighetsägaren. Ska gränserna fastställas på landskapsregeringens initiativ ska fastighetsägaren ges tillfälle att bli hörd. Enligt 3 mom. i samma paragraf ska, om en fornlämnings gränser inte fastställts så som anges ovan, gränserna gå så att skyddsområdet blir två meter brett räknat från fornlämningens synliga ytterkanter.

(27) Enligt 25a § i fornminneslagen kan ett beslut som landskapsregeringen fattat med stöd av nämnda lag avseende lagligheten överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.

(28) Enligt 39 § 1 mom. 3 punkten i

ska av ett skriftligt beslut tydligt framgå motiveringen för beslutet och en specificerad uppgift om vad en part är berättigad eller förpliktad till eller hur ärendet annars har avgjorts.

(29) Enligt 40 § 1 mom. i förvaltningslagen för landskapet Åland ska ett beslut motiveras. I motiveringen skall det anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet och vilka bestämmelser som har tillämpats.

1.3 Utredning i ärendet

(30) Fornlämningen Ec. 7.17 beskrivs i det fornminnesregister som förs av landskapsregeringen på följande sätt: ”Fördelat i två grupper. Två av grunderna utgör resterna av ett saltsjuderi som funnits på platsen. De ligger ca 50 m från havsstranden. Murarna är uppförda av ohuggen sten. Ca 50 m N om dessa finns ytterligare två husgrunder, uppbyggda av huggen sten.”

(31) Landskapsregeringen har i enlighet med 5 § 2 mom. i fornminneslagen 2.6.2021 uppmanat A att återkomma med eventuella synpunkter gällande utkastet för fast fornlämnings Ec 7.17 gränser. I hörandebrevet konstateras bland annat: ”Kulturbyrån kan konstatera att fornlämningen består av två grupper, två saltugnar och en husgrund i sydväst samt två husgrunder och en brunn i nordost. Mellan dessa grupper finns sankmark. Enligt kulturbyråns bedömning bildar de två grupperna ett gårdskomplex och [

] tolkar att sankmarken emellan ska ingå i förlämningsarean.” Frågan om fornlämningens dimensioner har behandlats närmare i ”Arkeologisk besiktning inför fastställande av gränser för fast fornlämning” som bifogats hörandebrevet. Enligt utredningen utgörs fast fornlämning Ec. 7.17 av fem husgrunder och en brunn, uppdelade i två grupper med sankmark emellan.

(32) Till hörandebrevet har fogats en karta där de till fornlämningen hörande anläggningarna har omringats med röd linje. På kartan finns bland annat följande anteckning: ”Röd linje = nytt förslag till fornlämningsområde för EC 7.17.” Den till hörandebrevet fogade kartan är likadan med den karta som bifogats landskapsregeringens överklagade beslut.

(33) Landskapsregeringen har konstaterat i sina beslut som meddelats åren 2019 och 2020 och som gäller A:s ansökan i enlighet med 11 § respektive 12 § 1 mom. i fornminneslagen om tillstånd att rubba fornlämning Ec. 7.17 och om ersättning för den olägenhet som fornlämningen orsakar, att arealen på fast fornlämning Ec 7.17 var cirka 1 000 m

(34) Enligt motiveringen till landskapsregeringens överklagade beslut har landskapsregeringen tagit fram ett nytt förslag till fornlämningsyta för fast fornlämning Ec. 7.17. Innehållet av ett eventuellt tidigare förslag framgår dock inte av handlingarna, inte heller förfarandet för förslagets eventuella fastställande. Högsta förvaltningsdomstolen anser därför att det med ett tidigare förslag i det överklagade beslutet avses fast fornlämning Ec. 7.17 såsom den har beskrivits i fornlämningsregistret och att de anmärkningar om fornlämningens areal som ingår i landskapsregeringens ovan nämnda beslut från åren 2019 och 2020 är baserade på denna beskrivning.

(35) Enligt den utredning som benämnts ”Arkeologisk besiktning inför fastställande av gränser för fast fornlämning” och som bifogats landskapsregeringens överklagade beslut har besiktningen 2021 visat att det befintliga fornlämningsområdet kan minskas. Arealen på det i beslutet fastställda området framgår inte av beslutet eller av vederbörande handlingar. På basis av den information som ingår i den till beslutet bifogade kartan kan dock konstateras att områdets areal är större än den tidigare angivna arealen på 1 000 m

(36) Enligt sagda utredning består fast fornlämning Ec. 7.17 av fem husgrunder och en brunn, uppdelade i två grupper med sankmark emellan. På basis av en kartöversikt är avståndet mellan sagda grupper i riktning norr-söder minst cirka 35 meter och högst cirka 45 meter.

(37) A har i enlighet med 12 § 2 mom. i fornminneslagen hos Ålands tingsrätt anhängiggjort en ersättningstalan som gäller landskapsregeringens eventuella skyldighet att ersätta honom den olägenhet som orsakas av fast fornlämning Ec. 7.17. Talan har anhängiggjorts 6.10.2020, dvs. innan landskapsregeringen på eget initiativ har inlett den i 5 § 2 mom. i fornminneslagen avsedda processen för fastställande av fornlämningens gränser. Ålands tingsrätt har 10.8.2021 beslutat att handläggningen av ersättningstalan fortsätter först efter att högsta förvaltningsdomstolen avgjort A:s besvär över landskapsregeringens överklagade beslut.

1.4 Rättslig bedömning och slutsats i ärendet

(38) A har yrkat att den hos Ålands tingsrätt anhängiga ersättningstalan berör samma ärende som avses i landskapsregeringens överklagade beslut och att landskapsregeringen därför inte borde ha prövat eller på annat sätt handlagt ärendet före tingsrättens beslut.

(39) Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att landskapsregeringens överklagade beslut gäller fastställande av fornlämningens gränser i enlighet med 5 § 2 mom. i fornminneslagen. Enligt sagda bestämmelse har grunderna för eller ersättning av den olägenhet som fornlämningen eventuellt orsakar och som avses i A:s ersättningstalan ingen betydelse vid bedömning av förutsättningarna för fastställande av fornlämningens gränser. A:s ovan sagda yrkande ska därför avslås.

(40) Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar med hänvisning till högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 12.6.2020 liggarnummer 2575 att de uppgifter om fast fornlämning Ec. 7.17 som i enlighet med 2 § 2 mom. i fornminneslagen har antecknats i fornminnesregistret är informativa. Uppgifterna motsvarar den information som funnits till hands vid tidpunkten för registreringen.

(41) I motiveringarna till landskapsregeringens beslut konstateras att det enligt landskapsregeringens bedömning inte finns något i fornlämningens art och betydelse eller i fornlämningens fysiska relation till lämningens omedelbara omgivning som kräver att ett särskilt utrymme bereds som ett skyddsområde för fast fornlämning Ec 7.17.

(42) Fast fornlämning Ec.7.17 består av en sådan bo- och arbetsplats och av sådana lämningar som avses i 2 § 1 mom. 5 punkten i fornminneslagen. Landskapsregeringen har i sitt beslut på basis av en arkeologisk utredning fastställt fornlämningens gränser så att de omfattar fem husgrunder och en brunn samt jordområdet mellan dem såsom framgår av den karta som bifogats beslutet.

(44) Högsta förvaltningsdomstolen anser att det vid tolkning av fornminneslagen även ska beaktas huruvida sådana lämningar som avses i 2 § 1 mom. 5 punkten i fornminneslagen med tanke på deras ursprungliga användningsändamål utgör en funktionell helhet. På denna grund kan en forntida bo- och arbetsplats förutom själva lämningarna även anses omfatta området mellan dem i synnerhet när avstånden mellan lämningarna är relativt korta.

(45) Enligt utredningen i ärendet råder det ingen oklarhet om att det i landskapsregeringens överklagade beslut är fråga om en enhetlig fast fornlämning omkring vilken det inte har varit nödvändigt att fastställa ett skyddsområde.

(46) Högsta förvaltningsdomstolen anser på ovan sagda grunder att landskapsregeringen har fastställt gränserna för fast fornlämning Ec.7.17 inom ramen för sin prövningsrätt enligt 5 § 2 mom. i fornminneslagen.

(47) Landskapsregeringen har i enlighet med 5 § 2 mom. i nämnda lag uppmanat A att återkomma med eventuella synpunkter gällande utkastet för fast fornlämnings Ec. 7.17 gränser. Till A har samtidigt inlämnats en karta över det område inklusive de lämningar som skulle omfattas av sagda gränser. Av kartan och av texten i hörandebrevet framgår att fornlämningens gränser omfattar även det jordområde som finns mellan lämningarna. I det överklagade beslutet har gränserna sedan fastställts i enlighet med sagda karta. Högsta förvaltningsdomstolen anser att A således har varit medveten om dimensioneringen av och syftet med det område som avses i landskapsregeringens beslut.

$121

(49) Högsta förvaltningsdomstolen anser med anledning av ovanstående och med beaktande av 25 § 2 mom. i självstyrelselagen för Åland att landskapsregeringens överklagade beslut inte strider mot lag. A:s besvär ska därför avslås.

2. Yrkande på gottgörelse för dröjsmål vid rättegång

2.1 Tillämpliga rättsregler

(50) Enligt 3 § 1 mom. i

har en enskild part rätt till sådan skälig gottgörelse av statens medel som avses i nämnda lags 6 §, om rättegång har fördröjts så att dröjsmålet kränker partens rätt till rättegång inom skälig tid. Enligt 2 mom. i nämnda paragraf har i förvaltningsprocessärenden endast en sådan enskild part vars rätt, fördel eller skyldighet direkt påverkas av ärendet, rätt till gottgörelse när villkoren enligt 1 mom. uppfylls.

(51) Enligt 5 § 2 mom. i nämnda lag börjar i förvaltningsprocessärenden den tid som ska beaktas i rättegångens längd när den handling genom vilken ärendet har anhängiggjorts har inlämnats till domstolen eller myndigheten. Den tid som ska beaktas i rättegångens längd börjar dock redan från det att en begäran om omprövning eller ett annat motsvarande yrkande som ska behandlas i förvaltningsförfarande har framställts, om en sådan begäran eller ett sådant yrkande enligt lag ska framställas innan beslutet får överklagas genom besvär. Av särskilda skäl kan den tid som ska beaktas i rättegångens längd börja från en tidigare tidpunkt än denna.

(52) I regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång och av förvaltningsprocesslagen (RP 85/2012 rd) konstateras i detaljmotiveringarna till ovan nämnda 5 § 2 mom. bland annat följande:

”Av särskilda skäl ska den tid som beaktas i rättegångens längd börja från en tidpunkt före det att initialdokumentet har lämnats in eller omprövningsbegäran har gjorts. Enligt Europadomstolens rättspraxis är det, när det gäller att slå fast när rättegången har börjat, vid förvaltningsprocessen avgörande när det har uppstått en tvist i ärendet. Den tidsperiod som granskas kan enligt Europadomstolen inledas redan innan ärendet har inletts vid domstolen. En särskild orsak finns enligt Europadomstolens praxis närmast om det kan anses att en tvist har uppstått i ärendet redan innan initialdokumentet har lämnats in eller omprövningsbegäran har gjorts. Frågan om det finns en särskild orsak ska lösas från fall till fall.”

(53) Enligt 7 § 1 mom. i nämnda lag ska gottgörelse yrkas vid den domstol som behandlar huvudsaken.

2.2 Utredning i ärendet

(54) A har för första gången genom landskapsregeringens brev 20.11.2007 blivit informerad om att det på hans fastighet finns en fornlämning. Han har 26.12.2007 anhållit om rubbning av fornlämningen i enlighet med 11 § i fornminneslagen men inte fått svar på sin ansökan. A har 19.2.2012 inlämnat en ny ansökan om att få rubba fornlämningen och, efter att landskapsregeringen 2.5.2013 avslagit hans ansökan, i enlighet med 12 § 2 mom. i nämnda lag 26.11.2013 ansökt om ersättning för den olägenhet som fornlämningen förorsakade honom. Landskapsregeringen har avslagit denna ansökan 5.6.2014. A har därefter åren 2019 och 2020 på nytt ansökt om rubbningstillstånd respektive ersättning för sagda olägenhet.

(55) Landskapsregeringen har med sitt överklagade beslut på eget initiativ fastställt 22.6.2021 gränserna för fast fornlämning på A:s fastighet. A har 30.6.2021 anfört sina besvär hos högsta förvaltningsdomstolen i detta ärende som gäller fastställande av fornlämningens gränser.

2.3 Rättslig bedömning och slutsats

(56) A har i sin ansökan om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång framfört att han fortsättningsvis snart 14 år efter att ha inlämnat sin första ansökan om rubbning av fornlämningen till följd av landskapsregeringens förfarande inte kan bebygga sin fritidsfastighet eller skaffa en annan fastighet för att bygga ett fritidshus.

(57) Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att den tid som enligt 5 § 2 mom. i nämnda lag ska beaktas i rättegångens längd har i detta fall börjat 30.6.2021 när A:s besvär har anhängiggjorts hos högsta förvaltningsdomstolen. Rättegångens längd i detta ärende som gäller fastställande av gränser för en fast fornlämning är således cirka 12 månader.

(58) På ovan sagda grunder har rättegången i detta ärende inte fördröjts så att dröjsmålet skulle kränka A:s rätt till rättegång inom skälig tid. A:s ansökan om gottgörelse ska därför avslås.

(59) Den process under åren 2007 — 2020 som avses i A:s ansökan gäller ett annat ärende.

3. Rättegångskostnader

Enligt 95 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden är det inte oskäligt att A själv får bära sina rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Taina Pyysaari och Robert Utter. Föredragande Pekka Kemppainen.

Ålands landskapsregering

fornminneslag

A

landskapslagen om fornminnen

fornminneslagen

förvaltningslagen för landskapet

Åland

ordet saknas

lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång